Idag föll den tyska konstitutionsdomstolens dom om Lissabonfördraget. Domstolen behandlade sex olika klagomål, som rörde tre olika lagar. I svensk massmedia framkommer förstås inte detta, utan allt blandas ihop till en salig röra.
Domen är intressant av flera anledningar.
För det första konstaterar domstolen att akten om Lissabonfördraget är helt förenlig med tysk författning, vilket var viktigt. Domstolen konstaterar också att fördraget inte innebär bildandet av någon stat eller underminering av medlemsstaternas suveränitet. Inte heller innebär fördraget att ett EU-organ kan tvinga en medlemsstat att ställa sina militära styrkor till förfogande, en fråga som var central i den irländska folkomröstningen för drygt ett år sen.
Den sakliga prövningen av Lissabonfördraget visar att fördraget inte alls innebär det som dess motståndare ofta påstår. Det som den tyska domstolen invänder mot är en helt annan lag, som handlar om den inrikespolitiska behandlingen av EU-frågor. Domstolen konstaterar att det nationella parlamentet måste få en förstärkt roll i EU-frågor gentemot regeringen innan ratificeringen av Lissabonfördraget kan avslutas. Enligt inofficiella källor kommer en sådan förändring att ske snarast, redan innan valet till förbundsdagen i slutet av september. Att domstolen villkorade ratificeringen av Lissabonfördraget var väntat, framför allt eftersom domarna uppges ha varit väldigt kritiska vid behandlingen av ärendet i februari. I svensk massmedia framställs det dock som att det var ett ”oväntat stopp”.
Domen innebär inget större hinder, utan tvärtom; ytterligare ett hinder för att Lissabonfördraget ska träda i kraft är nu undanröjt. Irland planerar en ny folkomröstning, troligtvis den 2 oktober och därutöver kvarstår enbart att Polens och Tjeckiens EU-skeptiska presidenter ska signera sina ratifikationsinstrument (vilket de lär göra om det blir ett ja i Irlands folkomröstning). Förhoppningsvis kan fördraget träda i kraft redan i slutet av detta år, i samband med att nästa kommission ska utses.
Men domen är också intressant därför att den illustrerar hur mycket makt en konstitutionsdomstol har. Domen innebär att det folkvalda parlamentet tvingas att riva upp en lag som de själva har antagit och ersätta den med en ny lag för att en tredje lag ska kunna träda i kraft (lagen om ratificering av Lissabonfördraget). Detta kan ses som både bra och dåligt. Bra därför att parlamentet givetvis måste följa grundlagen och då är det bra med en utomstående, oberoende instans som tolkar grundlagen. Dåligt därför att makt förflyttas från ett demokratiskt valt organ till ett icke-demokratiskt valt organ. Införandet av en konstitutionsdomstol är alltså inte förenat helt och hållet med fördelar, utan medför tveklöst också nackdelar när det gäller demokratin.
