En misslyckad omröstning

Imorgon röstar Irland åter om Lissabonfördraget. Precis som den första valrörelsen, visar denna valrörelse, av vad jag har kunnat följa genom irländsk och europeisk massmedia, att även denna folkomröstning blir misslyckad.

Stora förändringar inom EU-debatten

På bara några år har det skett stora förändringar i Sverige vad gäller synen på EU-samarbetet. När jag blev politiskt aktiv strax innan valet 2006 var debatten fortfarande uppdelad mellan de som förespråkade och de som motsatte sig ett medlemskap i unionen. Idag är situationen en helt annan.

Ett klargörande om EU och Europadomstolen

Ni som har Sydsvenskan kan idag läsa en artikel om rättegången mot Thomas Jisander om Trustor-härvan. Där nämns att Jisander (eller hans advokat) anser att  det faktum att Skatteverket krävt honom på skattetillägg i en tidigare process innebär att han inte ska dömas för skattebrott i den här processen. Med anledning av Sydsvenskans artikel kan det vara på sin plats med två klargörande:

Det är ingen EU-regel som det är frågan om. Jisanders argumentation bygger på Europakonventionen, vilket är något helt annat. Europakonventionen är underskriven av betydligt fler länder än bara EU-länderna och dessutom äldre.

För det andra är det inget nytt att man inte ska åtalas två gånger för samma brott. Det har funnits i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen sen 1984. (Jag vet inte när Sverige undertecknat det.) Det nya är tydligen en dom som berör frågan om en process om skattetillägg kan jämföras med ett brottsmål.

Beklagar Umeå

Så Umeå blir kulturhvudstad år 2014. Som Lundabo kan jag bara glädjas åt det beskedet. Kulturhuvudstadsåret känns som ett typiskt jippo-projekt som det inte bör läggas skattepengar på.

Bevisen för att det skulle leda till ökad turism på lång sikt och betala tillbaka sig på lång sikt att bli kulturhuvudstad saknas nästan helt. Däremot är kostnaderna tydliga. Det kompakta ointresset visat för vilken lettisk stad som ska vara kulturhuvudstad tillsammans med Umeå illustrerar hur lite utnämningen betyder.

Att EU uppmuntrar sådana här projekt är ännu värre. För även om projektet leder till ökad turism så måste man utgå från att de ökade turismintäkterna i kulturhuvudstaden annars spenderat någon annan stans i EU. Så EU uppmuntrar alltså här att länder gynnar sin egen turismindustri på andra EU-länders bekostnad med offentliga medel, trots att det är en av EUs uppgifter att stoppa sådant.

Suck

Israel ska tillåta byggandet av fler olagliga bosättningar meddelar DN och andra medier.

En vanlig reaktion på sådana här nyheter är att de kommer försvåra för fredsprocessen. Jag har själv svårt att bedöma i vilken utsträckning just de här byggnationerna kommer påverka. Just nu pågår det ju ändå inga fredsförhandlingar.

Det stora problemet för fredsförhandlingar är kanske att desto fler bosättare det finns desto svårare blir det för israeliska regeringar att göra de eftergifter som kommer vara nödvändiga för att uppnå fred.

Sedan ska vi inte glömma de enskilda palestinier som blir av med mark för att bosättningarna ska kunna byggas. Alldeles oavsett fredsprocessen är deras rättigheter ett tillräckligt skäl för att kräva att Israel ändrar politik.

EU bör vara väldigt klar mot Israel att deras agerande är fel. Men den enda långsiktiga lösningen är att påverka den allmänna opinionen i Israel. Förhoppningsvis kan själva det faktum att övriga demokratiska världen är tydlig påverka Israel. Till skillnad från situationen i vissa andra länder där befolkningen hyser en djup misstro mot västvärlden så vill Israel vara ett demokratiskt västländ och kan därför förväntas ta intryck av den internationella opinionen i viss utsträckning. (Så länge inte svenska kvällstidningar får representera hela västopinionen vill säga.)

Mera måne (och rymdfart)

En privat rymdindustri har så smått börja uppstå. Än så länge är det väldigt långt från de turistresor till månen som diskuterades i tidningarna 1969. Men det kan ändå ge anledning att fundera på hur lagarna kring rymdverksamhet ser ut.

En sak som är viktig är att inte stoppa den privata rymdverksamheten med betungande säkerhetskrav. De som åker ut är säkert medvetna om att de tar en risk. Det är främst en fråga för nationell rätt i de länder där verksamheten bedrivs.

En fråga för internationell rätt är däremot att tydligt stadfästa att kommersiellt utnyttjande av månens resurser är tillåtet. Mycket av internationell rätt, både när det gäller haven och rymden, har tyvärr en socialistisk prägel och tänker sig att utvinningen av naturresurser ska organiseras av ett internationellt organ och vinsten delas med alla länder.

Förmodligen bör den internationella rätten ändras så länder kan kräva territorier på månen. Det skulle uppmuntra utforskande och vara ett lätt sätt att etablera juridiska system för utforskande av månen. Privat ägande av marken på månen bör likaledes tillåtas. (Inte att sammanblanda med de bluffmakare som säljer mark på månen nu.)

Däremot finns det ingen anledning att ta bort förbudet mot att använda rymden för militära ändamål. placera vapen i rymden.

Rädda helikoptrarna!

I dagens svd kan man läsa om att Sverige snart saknar stora helikoptrar. Konsekvenserna av detta är förödande och pekar på de allvarliga brister som finns i försvarsmakten och vars ansvar bärs av politiker och militärer. Att avveckla dessa helikoptrar som räddade otaliga liv i Estoniakatastrofen och som under 80-talet spelade en storpolitisk roll i ubåtsjakterna och alltjämt är insatsberedda för att släcka skogsbränder eller genomföra räddningsaktioner till sjöss är befängt.