Är det dags för en statsbudget på bokföringsmässig grund?

Precis som förra regeringen har den nuvarande regeringen ägnat sig åt trixande med utgiftstaket (trots att man ofta kritiserade den förra regeringen för sådant trixande när man var oppositionen). Det är olyckligt att det förekommer. En föreslagen lösning är att övergå till en statsbudget på bokföringsmässig grund. Jag tänkte försöka förklara vad det innebär.

Idag redovisas statsbudgeten enligt kassamässig grund. Det är princip rätt enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar. När man faktiskt gör en utbetalning registreras det i statens redovisningssystem. Det kan användas för ett trixande med utgiftstaket. Genom att skjuta upp betalningar till nästa år kan man klara utgiftstaket för det innevarande året utan att göra några verkliga nedskärningar. (Jag har förenklat beskrivningen. I själva verket redovisar man ibland när man gör en utbetalning och ibland när man får in en faktura. Detta blir dock i praktiken en rätt liten skillnad. Myndigheters löpande kostnader redovisas också bokföringsmässigt. Men i alla transferingssytemen redovisar man när utbetalningar sker.)

Det alternativa systemet som diskuteras är en budget på bokföringsmässig grund. Det innnebär att man registrerar kostnader, inte utbetalningar. (I bokföringssammanhang skiljer man på kostnader, utgifter och utbetalningar som är tre olika saker.) Kostnader uppkommer i princip när man faktiskt förbrukar resurser.

Jag har diskuterat utgifts- och kostnadssidan men det finns exakt motsvarande skillnader när det gäller inkomsterna. Motsvarigheten till en kostnad är en intäkt och till en utbetalning är en inbetalning.

Dåligt förslag från centerpartister

Två centerpartister, Staffan Danielsson och Lennart Pettersson, har i en riksdagsmotion föreslagit att man ska förbjuda att offentligt bärande av burka och niqab, dvs heltäckande slöjor som framförallt bärs av muslimska kvinnor. Förbudet ska tydligen gälla ”ute i samhället, på skolor och arbetsplatser.”

Jag tycker det är ett synnerligen dåligt förslag och deras argumentation för det är undermålig.

Förbudet mot sexköp

Fredrick Federley har nyligen motionerat om att avskaffa förbudet mot sexköp vilket väckt viss debatt. Som regelbundna läsare av denna bloggen säkert kan gissa stödjar jag det förslaget. Jag tänkte kort diskutera varför och hur debatten förts.

Om man följer debatten om sexköpslagen är det slående hur dåliga argumenten från förbudsivrarna är. De påstår att den förbättrar situationen för verkliga och potentiella sexsäljare men deras argument för hur det ska gå till är oftast obefintligt. Man pratar om hur dålig situationen är för de prostituerade eller hur många av dem som varit utsatta för övergrepp i sin ungdom. Även om statistiken är korrekt, vilket jag inte satt mig in i i detalj, så visar den inte i sig om sexsäljare gynnas av lagen eller inte.

Man låter ofta känslor ersätta analys när man försvarar sexköpsförbudet, vilket gör mig väldigt skeptisk.

En misslyckad omröstning

Imorgon röstar Irland åter om Lissabonfördraget. Precis som den första valrörelsen, visar denna valrörelse, av vad jag har kunnat följa genom irländsk och europeisk massmedia, att även denna folkomröstning blir misslyckad.

Författningsdomstol igen

Lufs ordförande Adam Cwejman har skrivit en krönika om författningsdomstol i Nerikes Allehanda.

Jag har flera invändningar mot vad han skriver.

Avskaffa det samiska renmonopolet

Det är inte många på många områden i Sverige där vi låter folk få privilegier baserat på vilken etnisk bakgrund de har men ett exempel finns i alla fall: samer har särskilda privilegier för renskötsel. De är de enda som får vara medlem i de samebyar som driver renskötsel på statens uppdrag.

Finns det några vettiga skäl för den ordningen? Från en liberal synpunkt blir  svaret nej, enligt min mening.

Undanta präster från arbetsrätten

Vissa typer av yrken lämpar sig ovanligt illa för att de ska omfattas av arbetsrätten. Ett tydligt sådant exempel är präster och andra religiösa ledare (i fortsättningen bara kallade präster). Det finns två principiella argument för att arbetsrätten (dvs LAS, diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen osv) inte ska tillämpas på tjänster vars innehåll är rent religiöst.

Den första är religionfrihetsargumentet. Det fínns en grundläggande rättighet att organisera sig för att utöva sin religion. Om man inte har möjlighet att välja präster fritt och bestämma deras arbetsuppgifter i sin religion så är det en inskränkning av denna friheten. Varje trossamfund bör ha rätt att avgöra vem de vill ha som präst och vilka kvalifikationer de ska uppfylla. Likaså bör de ha rätt att själva avgöra om deras prästers yrkesutövning lever upp till kraven för en fortsatt anställning.

Argument nummer 2 är att sekulära domstolar inte har kompetens att avgöra religiösa frågor. Hur ska en domstol kunna avgöra om en prästs yrkesutövning lever upp till kraven eller om det föreligger tillräckliga skäl för avskedande enligt LAS, t ex? Då måste domstolen avgöra teologiska frågor. Detta riskerar i sin tur att leda till stora problem i ett pluralistiskt samhället om staten stödjer vissa uppfattningar framför andra.

Det senare argumentet är avsevärt svagare än det första enligt min mening. Men i USA har det spelat stor roll. Det har lett till att domstolar inte pröver arbetstvister gällande präster, även om samfundet har samtyckt. Om anställningsavtalet t ex säger att avsked bara får ske på grund av synnerliga skäl kommer domstolarna ändå vägra pröva om synnerliga skäl föreligger. Så långt tycker inte jag vi behöver gå i Sverige. Det räcker med att klargöra att LAS och den övriga arbetsrätten inte gäller för präster och motsvarande. Självklart ska samma regel även gälla för motsvarande företrädare för sekulära livssynsorganisationer av typen Humanisterna.