Flyktingbarnen i Vellinge

Låt oss konstatera några saker i samband med debatten kring flyktingbarnen i Vellinge: Kommuner i Sverige har ingen allmän vetorätt mot att folk flyttar till dem. Det gäller även om det är frågan om personer som är resurskrävande. Det finns alldeles utmärkta skäl till den ordningen.

Till exempel så måste dessa resurskrävande personer bo någonstans. Det finns således inget statligt intresse att ge kommuner möjlighet att slippa undan kostnader som ändå måste bäras av någon.

För det andra hade frågan kanske kunnat hanteras bättre av Attendo Care och Malmö kommun så tillvida att de informerat tidigare. Samtidigt har de inte brutit mot någon lag så vitt jag vet genom sin sena information. Man kan spekulera om det är ett medvetet beslut att informera sent för att inte ge protester tid att byggas upp.

Självfallet är det lätt att förstå om Hököpingeborna tycker informationen varit dålig. Samtidigt är det säkert så att andra motiv spelar roll för protesterna också. Här kan ni se ett SVT-klipp med några riktigt intressanta kommentarer. T ex tar en kvinna upp den kulturkrock som består i att i Sverige skjuter vi inte ner varandra när man bor på landet(?), vilket man tydligen gör i många av de länder barnen kommer ifrån.

Jag har tidigare skrivit att Sverigedemokraterna har potentiella väljare långt utanför deras nuvarande väljarkår. Händelserna i Hököpinge tjänstgör bra som en liten illustration över min tes.

Dåligt förslag från centerpartister

Två centerpartister, Staffan Danielsson och Lennart Pettersson, har i en riksdagsmotion föreslagit att man ska förbjuda att offentligt bärande av burka och niqab, dvs heltäckande slöjor som framförallt bärs av muslimska kvinnor. Förbudet ska tydligen gälla ”ute i samhället, på skolor och arbetsplatser.”

Jag tycker det är ett synnerligen dåligt förslag och deras argumentation för det är undermålig.

Vem är vanlig, vem är fel och vad är normen?

Under veckan har Regnbågsfestivalen pågått i Malmö, på initiativ av RFSL Malmö. En fråga som ständigt bubblade upp till ytan är vem som är normal, hur man bryter ut från heteronormen och vem som bestämmer vad som är vanligt. Jag tänkte försöka reda ut begreppen och kommentarsfältet är öppet för diskussion.

Vem är vanlig? Vi pratar ofta om vanliga människor. Men vilka är det? Jag tycker vanlighet avgörs av statistik och är egentligen väldigt oladdat. Om 8 av 10 människor är heterosexuella, är det utan tvekan vanligt att vara heterosexuell. Det innebär att det är ovanligt att ha en annan läggning men det innebär inte per definition att det är fel. Det är bara, ovanligt. När det anses vara fel eller konstigt att vara HBTQ i en värld där de flesta är hetrosexuella, då är det normerna det är fel på.

För att samhället ska fungera krävs det normer som säger att vi inte ska slå ihjäl folk, våldta barn etc. I de fallen är normerande lagstiftning inget fel. Men när normerna inkräktar på människors privatliv är de inte så bra längre. En ”heteronorm” fyller ingen funktion, den bara inkräktar i människors privatliv och tillför absolut ingenting av värde.

Det är väldigt mycket på tapeten att ”våga sticka ut”. Jag tycker det är minst lika viktigt att våga vara vanlig. Som liberal vill jag ha ett samhälle där varje individ är sig själv, och om det leder till att 99% av alla människor är på ett vis ser jag inget problem i det, så länge inte den sista procenten inte missgynnas för att den är annorlunda.

Manlig omskärelse kan aldrig jämföras med kvinnlig könstympning!

På politikerbloggen kan man läsa en interpellation av centerpartisten Staffan Danielsson till Socialminister Göran Hägglund (kd). Danielsson skriver om manlig omskärelse och jämför det med kvinnlig könsstympning. Nu handlar inte själva interpellationen om kvinnlig könsstympning utan om huruvida svensk sjukvård ska syssla med manlig omskärelse. Jag tycker dock att jämförelsen är så absurd att jag måste skriva om den.

För att förtydliga vad det handlar om följer här en kort förklaring. Manlig omskärelse innebär att man tar bort förhuden från penisen. Det har gjorts i alla tider, inom olika kulturer och religioner. Det sker även av estetiska eller medicinska skäl.

Välkommet domslut från Indien

En domstol i Delhi har avgjort att det strider mot grundlagen att förbjuda homosexualitet. Det är ett välkommet beslut. Som domstolen tar upp har lagen lätt till omfattande diskriminering av homosexuella och motverkat HIV-bekämpningen, trots få eller inga åtal mot homosexuella.

Domslutet refererar både till Indiens historia och till liknande domslut från andra länder. (Främst andra sedvanerättsliga länder.) Domen från USAs HD i Lawrence v Texas citeras utförligt. Det är intressant i sig att de citerar utländska domslut i en sådan utsträckning.

Individuell föräldraförsäkring?

Innan man börjar diskutera föräldraförsäkringens utformning bör man ställa sig frågan varför den överhuvudtaget existerar. Varför väljer staten och gå in och finansiera flera månaders ledighet för nyblivna föräldrar? Svaret blir rimligen att man från statens sida anser att barnet inte bör spendera sina första månader på dagis eller liknande, utan i sin hemmiljö. Vilket är ett rimligt ställningstagande för barnets framtida utveckling. Det handlar alltså inte alls på något vis om föräldrarnas rätt att vara hemma med sitt barn för sin egen skull, utan det är barnet som bör vara i fokus.

Att män idag bara tar ut 21 % av all föräldraledighet är beklagligt, men problemet är strukturellt och betydligt mycket större än denna enskilda fråga. Så länge män tjänar mer än kvinnor och är den huvudsakliga familjeförsörjaren kommer kvinnan att ta ut större del av föräldraledigheten för att det gynnar familjen. Jag vågar påstå att få män låter bli att ta ut ledighet för att de inte bryr sig om sitt barn, utan jag tror att det huvudsakliga skälet är ekonomiskt, men även att kvinnan fortfarande förutsätts vara den som tar hand om hem och familj.

Riktigt att inte organisera imanutbildning

En utredning som tillsattes för att utreda idén att organisera en statlig imamutbildning har kommit fram till att det inte är en bra idé. Det är rätt slutsats.

När Leijonborg annonserade idén var det med en klar underton av att staten skulle se till att imanerna inte lärde ut några farliga idéer. De statligt utbildade imanerna skulle väl bli lika farliga som Svenska Kyrkans präster ungefär och uppmuntra till jämställdhet, integration osv.

En sådan styrd utbildning hade nog inte fått mycket legitimitet hos många muslimer och det är bra att man inte genomförde det, av det skälet och några till. 

Av utredningen framgår det att många muslimska samfund emellertid vore glada över någon sorts sekulär utbildning i svensk rätt eller religionskunskap om de slipper ideologisk styrning. Det är inte förvånande men de bör inte få det . De kan anordna sina egna utbildningar eller låta sina imankandidater läsa på de vanliga svenska universiteten till de mycket generösa vilkor som finns. 

Nu är det bara dags att ta tag i det ibland märkliga situation kring prästutbildningen.

Uppdatering: Högskoleverket har nyss gjort en granskning av de teologiska utbildningarna. Glädjande nog har de ifrågasätt ihopblandingen av de akademiska och de konfessionella inslagen som det ofta finns.