För mig är jämställdhet, och jämlikhet i allmänhet, en av de absolut viktigaste politiska frågorna. Det är en grundläggande princip att varje enskild individ ska behandlas efter sina egna meriter och erfarenheter, och inte särbehandlas på grund av sitt kön, sin etniska eller religiösa tillhörighet, sin ålder, sin sexuella läggning eller eventuella funktionshinder.
Vissa kan förstås hävda att till exempel kvinnor och män har olika erfarenheter och perspektiv. Men i så fall är det erfarenheten – och inte könstillhörigheten – som ska lyftas fram.
Tyvärr delar inte alla den här uppfattning om jämställdhet. Dels finns det – tro det eller ej – fortfarande människor i 2000-talets Sverige som inte tycker att jämställdhet är bra. Dels så finns det en betydande grupp som visserligen tycker att jämställdhet är bra, men som har en helt annan uppfattning om vad det egentligen är för något. De menar istället att jämställdhet innebär att fördelningen mellan män och kvinnor inom till exempel politiska församlingar och bolagsstyrelser ska vara exakt (eller åtminstone någorlunda) lika.
Ironiskt nog är det dessa ”jämställdhetsivrare” (som vissa av dem kallar sig, men jag skulle inte kalla dem för förespråkare av jämställdhet alls) som allra mest betonar – könstillhörighet. Detta blir särskilt uppenbart i diskussionerna kring kvotering.
Jag har deltagit i flera olika politiska möten då det har förts just diskussioner om ”könsbalansen” i en styrelse eller på en vallista. Det intressanta är att i samtliga fall har könsbalansen varit den viktigaste frågan – aldrig personernas egna meriter och erfarenheter. Om man i sådana diskussioner skulle börja diskutera meriter och erfarenheter, som egentligen tillhör de mest relevanta egenskaperna för en person, så skulle det framstå som för ”personligt” – och personliga egenskaper diskuteras sällan öppet. Istället kvarstår diskussionerna kring människors kön, etnicitet och ålder.
Så den som tror att Sverige är ett jämställt land har helt fel. Man kan lätt luras av statistiken. Att till exempel riksdag och regering har en jämn könsbalans kan tyckas vara ett tecken på jämställdhet, men det säger fortfarande ingenting om personerna som sitter där verkligen har blivit invalda på grund av sina meriter. När man på ett möte där en riksdagslista fastställs, petar ner en välmeriterad kandidat enbart på grund av att han har fel kön, har man inte kommit långt i kampen för jämställdhet!