Ska skattepengar gå till företagsvinster?

Vissa socialdemokrater har nyligen argumenterat för att det fel att låta vinstdrivande företag driva skolor eller offentligt finansierade sjukhus eftersom skattepengar inte ska gå till vinster i privata företag. Det kan säkert låta som ett bestickande resonemang vid en första anblick men vid närmare eftertanke framstår det inte alls som lika rimligt.

Låt oss hålla oss till sjukvården som exempel. Om resonemanget skulle tillämpas fullt ut skulle vi konstatera att den offentliga sjukvården inte borde köpa läkemedel från privata företag eftersom skattepengar då går till vinst. Det tror jag inte det finns många socialdemokrater som förespråkar. Landstingen borde inte ens få köpa in pennor från privata tillverkare eftersom de också är vinstdrivande.

Men få vill att staten ska tillverka alla pennor den använder själv. Det är få som tror att det skulle bli billigare heller.

Om läkarlicenser mm

Jenny Travis skriver intressant om nackdelen med regler som kräver licens för att öva vissa yrken.

Som hon tar upp var Milton Friedman berömd för att hävda att syftet med yrkeslicenser, må det vara för läkare, fastighetsmäklare eller advokater, inte var att skydda konsumenten från orseriösa yrkesutövare utan att skydda yrkesutövarna från konkurrens och att det tvärtom skadade konsumenterna genom att minska deras möjlighet att välja vem de vill köpa tjänsten av. Kenneth Arrow å andra sidan menade att den naiva konsumentskyddande förklaringen förmodligen var motivet när det gällde läkarlicenser i alla fall.

Tyvärr är yrkeslicenser ett både under- och svårutforskat område inom nationalekonomin så jag tror inte man kan avgöra i vilken utsträckning de hade rätt. Att Friedman hade rätt att motivet ofta är att minska konkurrens och därmed höja lönerna är säkert korrekt. Det finns flera observationer som tyder på det varav den viktigaste kanske är att lobbying för licenser oftast kommer från intresseföreningar för de berörda yrkesgrupperna.

Manlig omskärelse kan aldrig jämföras med kvinnlig könstympning!

På politikerbloggen kan man läsa en interpellation av centerpartisten Staffan Danielsson till Socialminister Göran Hägglund (kd). Danielsson skriver om manlig omskärelse och jämför det med kvinnlig könsstympning. Nu handlar inte själva interpellationen om kvinnlig könsstympning utan om huruvida svensk sjukvård ska syssla med manlig omskärelse. Jag tycker dock att jämförelsen är så absurd att jag måste skriva om den.

För att förtydliga vad det handlar om följer här en kort förklaring. Manlig omskärelse innebär att man tar bort förhuden från penisen. Det har gjorts i alla tider, inom olika kulturer och religioner. Det sker även av estetiska eller medicinska skäl.

Inte möjligt att göra abort till en rättighet inom EU

Liberala kvinnor, med Birgitta Ohlsson i spetesen, har dragit igång en kampanj med namnet ”Make Noise For Free Choice”. Syftet är att samla ihop en miljon EU-medborgares underskrifter för att kunna pressa Europeiska kommissionen i frågan om att göra fri abort till en rättighet inom hela EU.

Det är dock en mycket svår fråga som Birgitta Ohlsson har tagit sig an. I sak håller jag helt med henne om att fri abort borde bli en rättighet inom EU. Med undantag för några länder, tillämpar redan alla medlemsstater rätten till fri abort. Det finns några svarta får kvar, som ännu inte liberaliserat sin abortlagstiftning. Striktast abortpolitik har Irland, Malta och Polen. Malta, som troligtvis har världens striktaste abortpolitik, tillåter inte abort under några omständigheter.

Frågan är då om det kommer att ha någon som helst betydelse att starta denna kampanj. Den kan visserligen fylla en funktion genom opinionsbildning, som leder till att frågan väcks till liv. Men även om Birgitta Ohlsson lyckas med att samla ihop en miljon underskrifter, kommer kampanjen att vara totalt onödig, åtminstone om dess mål är att införa fri abort i hela EU.

För det första kommer kommissionen säkerligen bara konstatera att frågan inte ligger inom dess kompetensområde. Och även om kommissionen skulle ta upp frågan, så skulle de länder som har en restriktiv abortpolitik genast sätta stopp för ett gemensamt beslut i frågan.

För det andra så finns det redan bestämmelser som förhindrar beslut i frågan. Ett tydligt exempel är protokoll nr 7 till Anslutningsfördraget 2003 om ”abort i Malta”. Där fastslås följande:

Ingenting i Fördraget om Europeiska unionen, i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna eller i fördragen eller rättsakterna om ändring eller komplettering av dessa fördrag skall påverka tillämpningen av den nationella abortlagstiftningen på Maltas territorium.

Med andra ord, en förändring kan aldrig ske utan att Malta eller Irland själva frivilligt går med på det. Opinionen i alla dessa länder som har en restriktiv abortpolitik är dessutom överväldigande för den nuvarande policyn. Chanserna för att få till en förändring är därmed dessvärre obefintliga.

Det kanske är en dyster bild jag målar upp, men den är sann. Istället för att lägga all energi på att försöka få Malta, Irland och Polen att ändra sina lagstiftningar, tror jag att det är bättre om energin läggs på att få fri abort till att bli ett kriterium för alla länder som i framtiden ansluter EU. Således kan EU med sin”mjuka makt” trycka på dagens icke-EU-medlemmar att, åtminstone de, blir mindre restriktiva i abortfrågan!

Not: Jag har sedan tidigare själv skrivit under petitionen.

Att sälja sin kropp

Jag har tidigare på den här bloggen skrivit om varför jag tycker vi ska tillåta handel med organ.

Några händelser har aktualiserat frågan. Den ena är en skandal i New Jersey involverande politiker och religiösa ledare. En av de åtalade i den härvan är åtalad just för att ha förmedlat en försäljning av en njure.

Det andra är att LUF snart ska ha kongress. På denna kongress kommer bland annat min motion om att tillåta organförsäljning behandlas. Förbundsstyrelsen har varit djärv nog att föreslå att den ska bifallas. Det återstår att se vad majoriteten på kongressen tycker, tidigare år har liknande motioner inte fått något överväldigande stöd.

Märklig argumentation om alkoholskatten

På Sydsvenskans ledarsida diskuteras KD:s förslag till höjd alkoholskatt. Sydsvenskans ledarsida motsätter sig det förslaget.

Man tycker det kunde finnas många skäl att välja på för en liberal ledarsida om de vill motsätta sig höjda alkoholskatter. T ex kunde man inta en principiell ståndpunkt att paternalism är fel. Eller så kunde man peka på att den stora majoriteten alkoholkonsumenter inte skapar några problem och säga att det är fel att de ska drabbas för att en minoritet inte sköter sig. Eller så kunde de säga att hembränningen skulle öka och därmed risken för förgiftningar.

Men vilken argumentation väljer man? Jo, man varnar för att höjd alkoholskatt kommer leda till högre konsumtion. Och nej, det verkar inte vara ett skämt.

Riktigt att inte organisera imanutbildning

En utredning som tillsattes för att utreda idén att organisera en statlig imamutbildning har kommit fram till att det inte är en bra idé. Det är rätt slutsats.

När Leijonborg annonserade idén var det med en klar underton av att staten skulle se till att imanerna inte lärde ut några farliga idéer. De statligt utbildade imanerna skulle väl bli lika farliga som Svenska Kyrkans präster ungefär och uppmuntra till jämställdhet, integration osv.

En sådan styrd utbildning hade nog inte fått mycket legitimitet hos många muslimer och det är bra att man inte genomförde det, av det skälet och några till. 

Av utredningen framgår det att många muslimska samfund emellertid vore glada över någon sorts sekulär utbildning i svensk rätt eller religionskunskap om de slipper ideologisk styrning. Det är inte förvånande men de bör inte få det . De kan anordna sina egna utbildningar eller låta sina imankandidater läsa på de vanliga svenska universiteten till de mycket generösa vilkor som finns. 

Nu är det bara dags att ta tag i det ibland märkliga situation kring prästutbildningen.

Uppdatering: Högskoleverket har nyss gjort en granskning av de teologiska utbildningarna. Glädjande nog har de ifrågasätt ihopblandingen av de akademiska och de konfessionella inslagen som det ofta finns.