Liberala Ungdomsförbundet Skåne
Pressmeddelande
Hässleholm den 23 november 2009

I samband med att hemmet för ensamkommande flyktingbarn öppnade i Vellinge visade den lokalt styrande moderatledningen hur lite de bryr sig om de människor som är mest utsatta i samhället.

– Det är skrämmande att se vilken ignorans man kan visa mot människor som med risk för sina liv flytt till Sverige för att kunna skapa sig en framtid. För oss i Liberala ungdomsförbundet Skåne är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, men när man är rädd för att trettio kommande flyktingbarn ska rasera en av Sveriges rikaste kommuner undrar vi om man inte är lite fel ute, säger Hanna Håkanson, ordförande för Liberala ungdomsförbundet Skåne.

Att hemmet trots motståndet öppnat är väldigt viktigt, kommuner har generellt sett ingen vetorätt mot vem som får flytta dit, och det bör inte heller gälla flyktingar.

– Det är glädjande att se hur människor i Vellinge engagerat sig i frågan och öppet stödjer flyktingboendet. Att nu också moderatledningen verkar göra en pudel i frågan och ändra ståndpunkt välkomnar vi. Bättre sent än aldrig, avslutar Hanna Håkanson.

För att markera vår ställning i frågan kommer Liberala ungdomsförbundet Skåne på fredagen den 27 november mellan kl. 12.00–17.00 att befinna sig i Vellinge för att manifestera och samla in pengar till vår årliga kampanj, Jul Här Svält Där. Pengarna går till flyktingar som lever gömda i Sverige för att migrationsverket hotar att utvisa dem till ett land där deras liv kan vara i fara.

Presskontakt: Hanna Håkanson, tfn 0768- 511~208
Hanna.hakanson@liberal.se

Jag har nyss lämnat in mina motioner till Liberala studenters årsmöte. Den mest intressanta tyckte jag själv var en jag skrev där jag föreslår att alla vuxna som bor i Sverige ska ha rösträtt i riksdagsvalet. Jag bifogar argumentationen i motionen nedan.

Liberaler berömmer sig ofta över sin historia av att kämpa för rösträttsutvidgningar. Det gäller grupper som kvinnor och arbetare som uteslöts från de politiska processerna.

Det är något som förpliktar att kämpa för rösträtten även idag för grupper som godtyckligt berövas den.

Jag menar att icke-medborgare bosatta i Sverige utgör en sådan grupp. Varför ska inte alla vuxna som bor i Sverige få rösta? Icke-medborgare berörs också av svenska lagar när de bor i Sverige. De måste betala samma skattesatser och avhålla sig från samma brott som andra svenskar.

Icke-medborgares uteslutning från de demokratiska processerna leder till problem på samma sätt som det ledde till problem när kvinnor inte fick rösta. Ett visst perspektiv och vissa specifika intressen utesluts från representation utan skäl.

Ibland sägs det att man bör ha visat en koppling till Sverige för att få rösta. Det är ett argument för att turister inte ska få rösta här men i övrigt är det ett svagt argument. Visst kan en icke-medborgare tänkas flytta från Sverige men det kan även en svensk medborgare tänkas göra.

Vi röstar för 4 år i taget så om man planerar att bo i Sverige hela livet är inte vidare relevant. Det är knappast rimligt att beröva en hel grupp demokratiskt inflytande för att en del av de kan tänkas flytta från Sverige under den närmaste tiden.

Man kan peka på att vi låter svenska medborgare som bor utomlands rösta trots att de många gånger påverkas mindre av riksdagens beslut än en utlänning som bor i Sverige. Vi låter också medborgare som snart ska dö rösta trots att de inte kommer uppleva de långsiktiga konsekvenserna av valresultatet.

Argumentet att utlänningar skulle sakna kunskap är också tveksamt. Med samma resonemang skulle man kunna motivera kunskapsprov för att få rösta. En viktigare invändning är att om man är intresserad nog för att ta sig till vallokalen har man förmodligen lika bra kunskaper som de medborgare som röstar.

Det är värt att påpeka att i kommunvalen får utlänningar som bor här redan rösta. Är de från EU eller Norge och Island får de rösta direkt när de flyttar hit. Övriga får rösta efter de bott här i 3 år. Vi tillät också samma personer som får rösta i kommunvalen att rösta i euro-omröstningen.

Det är dags att ta nästa steg och ge full rösträtt till alla vuxna som bor i Sverige.

Jag har inte så mycket att tillägga till argumentationen i motionen. Jag kan säga att jag är lite förbryllad att jag sällan ser frågan diskuteras. Sänkt rösträttsålder brukar det ju motioneras om till Lufs kongress t ex. Självfallet finns det speciella orsaker som gör att frågan om rösträttsåldern kommer upp i ungdomsförbunden men även i andra sammanhang hör man det diskuteras. Jag har för mig att MP haft sänkt rösträttsålder i sitt partiprogram t ex.

Men att inte kräva medborgarskap för rösträtt verkar diskuteras mer sällan. Om någon läsare har tips på litteratur där frågan behandlas vore det intressant.

På Newsmill så har det nyligen publicerats två inlägg om sexköpsförbudet som jag tänkte ta och kommentera. Det ena av professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, det andra av miljöpartiets riksdagsledamot Esabelle Dingizian. Båda stödjer förbudet mot sexköp och båda argumenterar som jag tolkar det för straffskärpningar. Dock så vill den ena gå betydligt längre än den andra. Föga överraskande är jag som förespråkare av legalisering inte helt överrens med artikelförfattarna.

Leijonhufvuds artikel är en något retoriskt nedtonad variant av vad förbudsförespråkarna ofta framför. Dock gör hon egentligen inte några försök att argumentera för att den skulle hjälpa de prostituerade. Istället menar hon att lagen handlar om att skydda någon sorts ”värdighet”. Det kanske ska tolkas paternalistiskt som att de prostituerade inte förstår sitt eget bästa. En annan tolkning är att Leijonhufvud personligen finner prostitution motbjudande och alltså vill förbjuda det. Kommentaren om Köpenhamn i artikeln stärker den tolkningen. Ett klassiskt motiv för att reglera folks sexliv alltså.

Hon har förmodligen rätt att lagen har viss avskräckande effekt. Däremot framstår hennes resonemang kring normalstraffet för sexköp som ganska ogenomtänkt. Den formella straffskalan för sexköp är böter eller fängelse i upp till 6 månader. I praxis har normalstraffet satts till dagsböter. Leijonhufvud verkar tycka det är någons sorts obstruerande från rättsväsendets sida. Det är ett märkligt resonemang.

Det finns många andra brott med samma straffskala som sexköp, t ex snatteri, ringa narkotikabrott och ringa misshandel och de har också dagsböter som normalstraff. Rimligen förutsåg alltså lagstiftaren att praxis skulle bli på det viset. Gillar inte riksdagen hur domstolarna tillämpat lagen kan de ändra den. Varför HD skulle ta intiativ till en straffskärpning förstår jag överhuvudtaget inte.

Men problemen med Leijonhufvuds artikel är inget jämfört med den andra artikeln av Esabelle Dingizian. Hon föreslår till synes på allvar att sexköp ska ha samma straffskala som människohandel, nämligen fängelse i mellan 2 och 10 år. Motiveringen är att det skulle få polisen att prioritera brottet i högre grad.

Att försätta en människa i slaveri ska alltså ha samma straffskala som att man köper en sexuell tjänst som erbjuds frivilligt. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur hon tänkt.

Rimligtvis anser även hon att sexslaveri är värre än frivilligt sexsäljande. Så varför ska de då likställas straffrättsligt? Är det inte rimligt att rättsväsendet prioriterar bekämpandet av de allvarligare brotten? Kommer det inte drabba kampen mot slaveri om polisen ska prioritera vanligt sexköp lika mycket?

Ska vi tillämpa principen på fler områden? Cykelstölder prioriteras inte av polisen så vi bör göra straffskalan lika som för grovt rån kanske?

Det är visserligen intressant att se en Miljöpartist förespråka ”hårdare tag” men annars tycker jag artikeln är ett sorgligt exempel på hur debattklimatet om prostitution ser ut i Sverige idag.

Jag har den stora äran att presentera LUF Lunds temadag i sexualpolitik!

Vi kommer att diskutera aktuella och kontroversiella frågor. Spikade talare innefattar Per Pettersson, om prostitution, och Jonas Bengtsson från RFSU, om BDSM.

Eventuellt kommer vi också att diskutera transfrågor, men detta är ännu inte spikat.

Talarna kommer att hålla varsin presentation om sitt ämne, detta kommer att följas av tillfällen för diskussion och frågor.
 
Temadagen kommer att hållas Lördagen den 28 november, i folkpartiets lokal på Sunnanväg 18 H.
 
Vi kommer att börja 1300 för att ge samtliga talare tid att komma hem, så se till att komma i tid!
 
Skriv gärna en rad om ni kommer, så vi kan beställa fika till alla deltagande!!
 
MvH/Magnus Hansson

Påstående för diskussion: Det bästa argumentet mot marknadsekonomi är hur reklamen riktad till konsumenter ser ut. Det bästa argumentet mot socialism är hur propagandan riktad till väljare ser ut.

Låt oss konstatera några saker i samband med debatten kring flyktingbarnen i Vellinge: Kommuner i Sverige har ingen allmän vetorätt mot att folk flyttar till dem. Det gäller även om det är frågan om personer som är resurskrävande. Det finns alldeles utmärkta skäl till den ordningen.

Till exempel så måste dessa resurskrävande personer bo någonstans. Det finns således inget statligt intresse att ge kommuner möjlighet att slippa undan kostnader som ändå måste bäras av någon.

För det andra hade frågan kanske kunnat hanteras bättre av Attendo Care och Malmö kommun så tillvida att de informerat tidigare. Samtidigt har de inte brutit mot någon lag så vitt jag vet genom sin sena information. Man kan spekulera om det är ett medvetet beslut att informera sent för att inte ge protester tid att byggas upp.

För det tredje borde det vara självklart för Vellinge att visa lite humanitet och hjälpa till med flyktingmottagningen. Sverige har råd att visa medmänsklighet och ge en fristad till människor som flyr undan krig och folkmord.

Självfallet är det lätt att förstå om Hököpingeborna tycker informationen varit dålig. Samtidigt är det säkert så att andra motiv spelar roll för protesterna också. Här kan ni se ett SVT-klipp med några riktigt intressanta kommentarer. T ex tar en kvinna upp den kulturkrock som består i att i Sverige skjuter vi inte ner varandra när man bor på landet(?), vilket man tydligen gör i många av de länder barnen kommer ifrån.

Jag har tidigare skrivit att Sverigedemokraterna har potentiella väljare långt utanför deras nuvarande väljarkår. Händelserna i Hököpinge tjänstgör bra som en liten illustration över min tes.

Jag har nåtts av uppgiften av SD redan har många väljare i Hököpinge. Det försvagar onekligen lite min sista poäng.

En av de stora frågorna i nästa års valrörelse ser ut att bli Sverigedemokraterna och deras möjligheter att komma in i riksdagen. Det kommer säkert intensifiera den metadebatt som förs kring hur de bäst bör bemötas. En av de återkommande frågorna som diskuteras är om de andra partierna bör ta debatter i TV eller på torgmöten med Sverigedemokraterna.

Mitt svar är att direkta debatter med SD lätt blir kontraproduktiva. Som Andreas Bergh påpekar här behöver bara en liten del av publiken bli mer vänligt stämd till SD efter en debatt för att de ska tjäna på det.

Jag tror inte heller vi ska underskatta hur många potentiella väljare Sverigedemokraterna har. I andra rika västländer har främlingsfientliga missnöjespartier nått stora framgångar, långt större än vad SD:s opinionssiffror i dagsläget ligger på. Baserat mest på anekdotiska bevis tror jag det finns ganska många människor som är skeptiska mot islam och invandring, som tycker den svenska integrationspolitiken varit misslyckad och som kunde tänkas rösta på Sverigedemokraterna.

I dagsläget gör de det inte kanske på grund av Sverigedemokraterna uppfattas som halvt nazistiska eller som oseriösa eller för att de tror att en röst på Sverigedemokraterna är bortkastad. Varje gång Sverigedemokraterna deltar i en debatt är en chans för dem att ändra det intrycket. Det bör inte de andra partierna bjuda på.

Att man inte debatterar direkt med Sverigedemokraterna behöver inte innebära att man inte kritiserar deras argument. Det bör man självfallet göra. Det finns mycket att kritisera i deras politik och det bör man göra. Invandring kan ha enorma fördelar för både de invandrade och invånarna i landet de invandrar till. Och även om den nuvarande integrationspolitiken varit misslyckad så är det inte den som är ansvarig för de flesta problem Sverige dras med på det sätt SD verkar anse.

Jag tror vi ändå kommer få se en del debatter med Sverigedemokraterna från företrädare för riksdagspartierna. Det är ett sätt att få uppmärksamhet och kan gynna ens egna opinionssiffror även om man inte lyckas hålla SD från riksdagen.

Precis som förra regeringen har den nuvarande regeringen ägnat sig åt trixande med utgiftstaket (trots att man ofta kritiserade den förra regeringen för sådant trixande när man var oppositionen). Det är olyckligt att det förekommer. En föreslagen lösning är att övergå till en statsbudget på bokföringsmässig grund. Jag tänkte försöka förklara vad det innebär.

Idag redovisas statsbudgeten enligt kassamässig grund. Det är princip rätt enkelt system som innebär att man budgeterar inbetalningar och utbetalningar. När man faktiskt gör en utbetalning registreras det i statens redovisningssystem. Det kan användas för ett trixande med utgiftstaket. Genom att skjuta upp betalningar till nästa år kan man klara utgiftstaket för det innevarande året utan att göra några verkliga nedskärningar. (Jag har förenklat beskrivningen. I själva verket redovisar man ibland när man gör en utbetalning och ibland när man får in en faktura. Detta blir dock i praktiken en rätt liten skillnad. Myndigheters löpande kostnader redovisas också bokföringsmässigt. Men i alla transferingssytemen redovisar man när utbetalningar sker.)

Det alternativa systemet som diskuteras är en budget på bokföringsmässig grund. Det innnebär att man registrerar kostnader, inte utbetalningar. (I bokföringssammanhang skiljer man på kostnader, utgifter och utbetalningar som är tre olika saker.) Kostnader uppkommer i princip när man faktiskt förbrukar resurser.

Jag har diskuterat utgifts- och kostnadssidan men det finns exakt motsvarande skillnader när det gäller inkomsterna. Motsvarigheten till en kostnad är en intäkt och till en utbetalning är en inbetalning.

Ett exempel kan kan illustrera skillnaden. Anta man köper en 10 årsförbrukningar av pennor till hela staten. Enligt kassamässig bokföring ska detta bokföras det år när man köper pennorna. Med kostnadssystemet ska man bokföra en kostnad efterhand som man faktiskt förbrukar pennorna, där kostnaden för förbrukningen av en penna ska motsvara inköpspriset. I praktiken så gör man en schablonuppskattning och tillämpar så kallad avskrivning, vilket innebär att man bokför en del av inköpspriset som en utgift varje år över en 10 årsperiod.

Ett viktigare exempel är infrastrukturinvesteringar. Idag så registreras hela kostnaden för att bygga en väg när man bygger den. (Dvs man ska göra på det sättet. I praktiken har man ägnat sig åt visst budgettrixande även här och iband tillämpat något som mer liknar kostnadsmässig redovisning.) Med kostnadsmässig bokföring skulle man dela upp kostnaden över den period då vägen används.

Förutom att motverka trixande med utgiftstaket finns det viktigare argument för en redovisning på bokföringsmässig grund. Det främsta är att enligt lag måste kommuner och företag göra sina redovisningar enligt bokföringsmässig grund. Det kan verka rimligt att samma system tillämpas i staten som i resten av samhället.

Dessutom ger en bokföringsmässig redovisning ibland ett mer rättvisande resultat. Det är när man faktiskt använder pennorna som man förbrukar verkliga resurser och får ett behov av att köpa in nya.

Samtidigt kan man anföra att det nuvarande systemet är mer intuitivt och lättförståeligt för väljarna. Vidare kan det vara svårt att avgöra vilket år en kostnad verkligen hänför sig till, medan det är lättare att hålla koll på när en utbetalning sker. (Detta problem är förstås inte relevant bara för staten.) Jag stödjer sammantaget inte en övergång till en statsbudget på bokföringsmässig grund. Trixande med utgiftstaket kan motverkas på andra sätt.

(Som en parentes i sammanhanget kan jag inte få anslagsförordningens bestämmelser för hur redovisning ska gå till att stämma med lagen om statsbudgeten. Speciellt verkar §§16 och 17 i anslagsförordningen inte förenlig med §10 i lagen om statsbudgeten. )

Det var enligt min mening rätt beslut av svenska regeringen att frige Biljana Plavsic eftersom tribunalen accepterade det. Mark Klamberg förklarar varför den svenska regeringen agerat i enlighet med sina förpliktelser i ett inlägg jag hänvisar till.

Det man snararare kan ifrågasätta är tribunalens bedömning. Hon är dömd för mycket allvarliga brott och 7 år är egentligen en för kort tid för henne att sitta i fängelse. Men det kan inte svenska regeringen påverka.

Det man kan ifrågasätta från svenska regeringens håll är eventuell jävsproblematik. Carl Bildt deltog i regeringens beslut om frigivandet vilket bland annat Thomas Bodström har ifrågasatt och fått honom att KU-anmäla Bildt.

Även om det tar emot att säga det tror jag Bodström kan ha en poäng i det här fallet. Bildt som har träffat och förhandlat med Plavsic kan uppfattas som jävig och det hade nog varit bättre om han inte deltagit i beslutet för säkerhets skull.

Av en tillfällighet kom jag in på Vellinges M-nämnds hemsida. Frågan är vad nämndens M egentligen står för..? Ta en titt på vilka (läs: vilket) politiskt parti ledamöterna tillhör. Frågan är hur bra det är när ett enda parti dominerar så pass mycket i ett politiskt organ. Nämndens namn är i alla fall passande!