Hänger partiprogrammen samman?

Jag tänkte ursprungligen skriva ett inlägg om kulturpolitk men jag fastnade i funderingar kring hurvida den tes jag skulle driva i kulturstödsfrågan stred mot min åsikt om yttrandefriheten. Så inspirerade av den funderingen och av en av mina kommentarer på det förra inlägget beslöt jag att skriva om ett annat ämne jag nyligen funderat över. Hänger partiprogrammen samman?

För att börja med ett exempel jag nämnde i en kommentar på förra inlägget så förstår jag inte varför riksdagspartierna är för att kriminalisera användning av narkotika men mot att kriminalisera prostitution. Man kan förstås ha dessa åsikter utan att det finns någon motsättning, men frågan är hur det går ihop med den argumentation som används.

Förbudet mot narkotika och förbudet mot sexköp bygger på ungefär samma grundtanke. Man ska skydda människor från att fatta dåliga beslut. I narkotikafallet ska man skydda presumtiva användare från att falla ner i missbruk och i sexköpsfallet ska man skydda (framförallt) kvinnor från att bestämma sig för att prostituera sig. Men det lustiga är att i det ena fallet har man kriminaliserat också de man ska skydda, men inte i det andra fallet. Frågan är varför?

Det finns kanske någon jättebra förklaring men det är intressant att ingen politker har ansett att man behöver ge någon sådan. Uppenbarligen utgår de ifrån att det är oviktigt att visa att de åsikter man har i narkotikafrågan inte strider mot de åsikter man har i prostitutionsfrågan.

Och det är bara ett exempel på ett allmänt fenomen. Politiker kan komma undan med att använda argument i  en debatt om A som borde implicera en annan åsikt än den de har i fråga B, utan att någon journalist eller politisk motståndare reagerar.

Ta sossarnas motstånd mot en obligatorisk a-kassa. Borde inte der argument de använder också innebära att man bör ha en frivillig sjukförsäkring? Men de tycker inte det är värt att förklara vad skillanden består i, inte som jag hört i alla fall. Eller att sossarna motsätter sig lagreglerad minimilön men gillar lagregleringar av de flesta andra områden av anställningsförhållandet. Hur går det egentligen ihop? Men självmotsägelser är givetvis inte begränsade till vänstersidan av svensk politik, det finns förstås massor i de borgerliga partiprogrammen också.

Orsaken till partiernas inkonsistens tror jag är minst två. Den viktigaste är att de flesta väljare inte tänker igenom sian politiska åsikter och aldrig reflekterar över om deras åsikter på olika områden kan vara motsägelsefulla. Således behöver partierna inte heller göra det för att locka väljare. Den andra orsaken är att partier utgörs av många människor och bland annat på grund av välkända social-choice orsaker är det svårt för sådana organisationer att komma fram til sammanhängande åsikter.

Den lösning på problemet som finns skulle vara om journalister började uppmärksamma motsägelser mellan olika områden i högre grad än de gör idag. Men jag tror chansen är rätt liten att det ska hända så vi lär få leva med en låg intellektuell nivå på den politiska debatten även i fortsättningen. Och den låga nivån beror förstås inte bara på den punkten jag tagit upp nu, utan på många andra också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: