Håller staten sig borta från arbetsmarknaden?

En mem som nyligen drabbat svenska (framförallt borgerliga) politiker är att det är en del av den svenska modellen att staten överlåter arbetsmarknadspolitiken åt facket och arbetsgivarföreningarna. Speciellt får man ofta höra från moderata politiker som ska förklara sin nya syn på facket med att om man inte har starka fackföreningar så måste staten istället lägga sig i arbetsmarknaden. 

Den naturliga frågan är då om vi verkligen har ett system där staten inte lägger sig i förhållandena på arbetsmarknaden. Svaret är givetvis nej, det finns gott om statliga ingrepp i arbetsmarknaden i Sverige, något jag tänkte exemplifiera med en liten lista på olika lagar och en kort beskrivning av deras innehåll.

Anti-diskrimineringslagar mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, ras, deltidsarbete och några till. Dessa förbjuder ofta inte bar diskriminering, utan kräver också att arbetsgivarna undviker åtgärder som indirekt råker missgynna någon grupp. Dessutom ska det upprättas planer för hur lagen ska följas. Jämställdhetslagen innehåller bland annat en regel som kräver att dosmtolar ska bedöma om lönen för en viss yrkesgrupp är rättvis.

Arbetsmiljölagen: förbjuder arbetsgivarna att riskera sina arbetstagares hälsa, kräver att de bedriver ett systematiskt arbete för att upptäcka hälsorisker, ger skyddsombuden rätt att stoppa arbete, ta del av information och vara med vid planering och tillåter arbetsmiljöverket att göra inspektioner.

Semesterlagen: ger arbetstagare rätt till 5 veckors semester per år 

LAS: ger inskränker kraftigt antalet möjliga antällningsformer. Ger de som är fast anställda starkt skydd mot att anställningen avslutas och inskränker möjligheten till annat än fasta anställningar. Ger de som sagts upp på grund av arbetsbrist företrädesrätt till återanställning.

Arbetstidslagen: reglerar hur lång arbetstid man får ha (högst 40 timmar i veckan som huvudregel),  och hur den är förlagd.

MBL: Stadgar att kollektivavtal medför fredsplikt. Ger facket förhandlingsrätt om kollektivavtal. Kräver att arbetsgivare förhandlar med facket innan viktiga beslut, och annars när facket begär det.  Förbjuder diskriminering av arbetstagare för att de är med i facket.

 Lagen om styrelserepresentation för privatanställda: Ger facket rätt att välja styrelseledamöter i medelstora och stora företag.

Avtalslagen: Allmän lag om avtal. Reglererar när avtal, bland annat anställningsavtal ska anses ha blivit ingångna. Har tolkats ogiltligförklara avtal med lägre lön än vad kollektivavtalet i branschen stadgar.

Som denna lista illustrerar har staten reglerat de flesta aspekter av anställningsavtalet. Om det någonsin fanns en svensk modell innebärande att staten i ovanligt hög grad överlåter åt fack och arbetsgivare att förhandla om arbetsvilkoren så gäller den inte nu längre i alla fall.  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: