Skolans sociala ansvar

Lågpresterande elever är och bör förbli skolans främsta ansvar, men det skall inte vara som idag på bekostnad av de högpresterande. Utvecklingen i den svenska skolan har sedan 1970-talets skolpolitik på många sätt varit dubbel negativ för grupperna hög- och lågpresterande elever och det är att bryta detta negativa mönster som måste vara det främsta målet för folkpartiets politik. Politiken får inte leda till att skolan prioriterar att stimulera högpresterande elever framför lågpresterande. Utan det skall fortfarande vara skolans främsta ansvar att hjälpa de lågpresterande.

Utgångspunkten för detta resonemang är den klassiskt socialliberala tesen om statens och det offentligas ansvar. Statens främsta ansvar är och förblir att upprätthålla säkerheten. Utöver denna uppgift finns det sociala ansvaret för de individer som befinner sig längst ner i den sociala hierarkin. Det är främst dessa som är målet för vår välfärdsstat vilket omfattar de ofta upprepade områdena skola, vård och omsorg. De som av ekonomiska, fysiska eller andra faktorer inte når upp till en miniminivå i levnadsstandard har vi som samhälle ett kollektivt ansvar för.

Detta inkluderar i högsta grad de som inte klarar att ta till sig grundkunskaperna i skolan och det är här som skolan inte får svika. Problemet är att skolan har svikit dessa elever i flertalet avseenden och detta är ett större problem än att inte högpresterande elever får tillräcklig stimulans. Därmed inte sagt att högpresterande elever inte skall få mer stimulans och att skolan skall individualiseras för det är givetvis också en viktig förändring av den svenska skolan som måste ske.

Utifrån detta menar jag att den folkpartistiska politiken tar ansvaret för de lågpresterande genom betygsförändringarna, betoningen av arbetsro, höjningen av lärarens status osov. I Lund som är en mycket framgångsrik skolkommun med många oerhört duktiga elever upplever jag tidvis att detta sociala ansvar inte lyfts fram i tillräcklig grad vilket jag vänder mig mot. Det som är viktigt att komma ihåg avseende de högpresterande eleverna kontra de lågpresterande är att dessa lyckas bättre i samhället tillskillnad ifrån de lågpresterande som drabbas mycket hårdare när skolan sviker. Syftet med att satsa resurser även på at stimulera högpresterande elever menar jag inte som i fallet lågpresterande är att samhället har motsvarande sociala ansvar för dem, utan snarare skall detta motiveras utifrån rent samhällsekonomiska termer då samhället gynnas av det som dessa framgent bidrar med till samhället.

Annonser

3 Responses to Skolans sociala ansvar

  1. Fredrik Brange skriver:

    Jag anser inte att det största problemet idag är att högpresterande elever inte är tillräckligt stimulerade. Det största problemet är att lärare stoppar elever som har en talang för ett ämne och hindrar de således från att på egen hand nå en högre nivå. Jag känner flera personer som under grundskolan blev hindrade från att fortsätta att exempelvis räkna matte i ”förväg”. Att låta en elev räkna före är ingen merkostnad för skolan. Visst, om skolan ska bistå med separat undervisning blir det en merkostnad men det vore ett stort steg om lärarna bara gav eleverna tillåtelse att fortsätta i egen takt och på egen hand!

    Jag tror också på ett bättre samarbete mellan olika skolor. När jag började på gymnasiematematik på Fäladsgården (högstadieskola i Lund) inledde skolan ett samarbetet med gymnasieskolan Spyken, så att jag en gång i veckan fick ha en lektion på Spyken. Man skulle alltså kunna låta elever delta i separata lektioner med klasser på högre nivå.

  2. Emil Strand skriver:

    Jag är helt överrens med din kritik och har inget i sak emot det du skriver.

    Men som jag skriver anser jag definitivt inte att det största problemet är att lärare stoppar elever från att på egen hand nå en högre nivå. Utan som jag skriver är det främst de svaga elevernas misslyckanden och skolans oförmåga att ta hand om dessa som brister.

    Många elever idag har föräldrar som överhuvudtaget inte kan få hjälp hemma. Som inte kan få studera i fred i hemmet. Som inte överhuvudtaget har någon trygghet i sin vardag (ex. genom alkoholism, skillsmässor motsv.). Denna stora massa gynnas definitivt inte av att det inte är studiero i skolan och att lärartätheten är för dålig. Och detv är denna problematik som jag tycker många gånger inte uppmärksammas i Lund.

    Jag måste säga att jag reagerar när akademikerbarn med höginkomsttagare till färäldrar kommer och klagar på diverse brister och kräver att dessa omedelbart skall åtgärdas samtidigt som låginkomsttagarbarn överhuvudtaget inte kan tillgodogöra sig grundläggande kunskap och dessa kommer sällan och klagar därför att de saknar kunskap för att kunna påverka!

  3. Fredrik Brange skriver:

    Jag håller absolut med dig om att studieron och lärartätheten är för dålig och att skolans främsta uppgift är att hjälpa de lågpresterande eleverna. Men jag tror samtidigt inte att detta står i motsats till att högpresterande elever får fortsätta och utvecklas.

    Du framställer det också väldigt svart och vitt, som om alla akademikerbarn med höginkomsttagande föräldrar skulle vara ”bortskämda” och att alla låginkomsttagarbarn skulle prestera dåligt i skolan. Detta gäller kanske i stora drag men jag skulle ändå inte vilja generalisera så grovt.

    Jag tycker inte att skolan behöver bekosta att duktiga elever ska kunna läsa på en högre nivå. Men samtidigt tycker jag inte heller att skolorna ska stoppa eleverna från att på egen hand fortsätta på en högre nivå. Detta fenomen är mycket vanligt idag. Jag vill helt enkelt se mer individualisering i skolan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: