Fred och frihet genom tydlighet och styrka

”Alla folks frihet, hela världens fred” proklamerar socialdemokraterna, men borde snarare tolkas ”Alla folks socialism, hela världens fred”. Ty hur rimmar annars SAP:s paroll med dåvarande statsminister Erlanders uttalande efter Stalins död 1953 ”Tilliten till honom och förtroendet för hans skicklighet har av det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld så fylld av faror och ångest som dagens”. Eller Olof Palmes jämförande av Israel och Nazi-Tyskland, hans omfamnande av Castro. Eller Pierre Schoris uttalande 1986 om Castro “Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” Schori som var biträdande utrikesminister 1994-1999 och ambassadör vid FN 2000-2004.

Nej! Den socialdemokratiska selektiva diktaturkritiken som dominerat svensk utrikespolitik under efterkrigstiden borde för länge sedan ha ersatts av den tydlighet som folkpartiet och moderaterna drev i opposition. En tydlighet som idag har Brigitta Ohlsson som kanske tydligaste arvtagare. Kritiken skall inte längre vara som utrikesminister Bodström deklarerade 1982 ”Sverige bör inte kritisera andra länder pågrund av deras politiska konstruktion. Vi har att uppfatta staterna som de är. Det måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden. Någon allmän värdering av andra stater bör Sverige inte göra”. Utan tvärt om skall vi vara tydliga gentemot diktaturer och fördöma brott mot mänskliga rättigheter oberoende vilka som begår dem.

Möjligheten till en sådan tydlighet har funnits sedan andra världskrigets slut och blivit allt bättre sedan vi sett en ökad demokratisering i vårt närområde. Nu menar jag att vi har ett ypperligt tillfälle med den nya borgerliga regeringen at konsekvent vara tydliga på det utrikespolitiska planet. Vi skall klart markera mot världens diktaturer. Att sedan diktatorer som Mugabe kritiserar Sverige bör i enighet med Reinfeldts uttalande ses som ett hedersomnämnande. Diktatorer och andra som bryter mot de mänskliga rättigheterna eller försöker inskränka demokratin skall veta att detta alltid kommer att mötas av fördömanden av Sverige.

Men detta räcker inte och har alldrig räckt om man verkligen står bakom de vackra parollerna. För då måste man också vara beredd att agera i enighet med deklarationerna och ha förmåga till detta. Den förra borgerliga regeringen 91-94 hade tydligheten och styrkan för att värna fred och frihet när Jugoslavien upplöstes i ett blodigt inbördeskrig och etnisk rensning bedrevs på ett sätt som inte skådats sedan nazisternas härjningar. Sverige beslutade då att skicka  880 fredsbevarande soldater till Bosnien. Grunden till detta fanns i den militära förmågan som byggts upp i Sverige, en förmåga som nu urholkas av den nuvarande borgerliga regeringen.

Frågan inställer sig då om verkligen fred genom styrka är rätt väg att gå eller om man inte istället borde bedriva en politik genom att demokratierna som föredömen i världen genomföra nedrustning. Denna politik har bedrivits i ett flertal västländer under 1900-talet liksom att den motsatta politiken fred genom styrka tillämpats. Det tydligaste exemplet på nedrustningspolitik och övertro på enbart förhandlingar är den såkallade eftergiftspolitiken som Chaimberlain bedrev i slutet på 1930-talet och som inte minst stöddes av den andra stormakten Frankrike. Sedan ändrades politiken tydligt under världskriget till det absolut motsatta. Men kritiker fanns redan i samtiden mot politiken om att begära ovillkorlig kapitulation och vägra förhandla utan att detta uppnåddes. I efterhands perspektivet problematiserar man tyvärr inte kring detta, men linjen var ju synnerligen oförsonlig och krigisk från de västallierade när framförallt Japan men även till viss del Tyskland försökte förhandla till sig fred.

Efter kriget fortsatte denna linje i stort och jag menar att den var framgångsrik i Berlin, Korea och under Kubakrisen. Under 1970-talet däremot valde västdemokratierna att mer frångå linjen fred genomstyrka efter bla. debacklet i Vietnam. USA avbröt flertalet försvarssatsningar och förhandlingar inleddes med Sovjet då man gav detta land ett förtroende som det tidigare saknat. I Storbritannien och Frankrike understöddes denna politik. Västtyskland däremot gick ännu längre under den dåvarande Socialdemokraten Willy Brandt och gav regimer som DDR, Gomulkas Polen mfl. ett erkännande (hans regering föll efter att DDR lyckats placera en spion bland hans ministrar).

Vad ledde då 1970-talets politik med ensidig nedrustning i väst och förhandlingar till. Ja, det är mycket tydligt. Genom  den bla. erkännandet i förhandlingar, den ökade oljehandeln med Sovjet stärktes hela den kommunistiska sfären. I Afrika landsteg Kubanska trupper med sovjetiskt bidrag och flertalet länder på denna kontinent tog till sig den kommunistiska ideologin. Och 1979 invaderade Sovjet öppet Afghanistan och det var först då som den misslyckade politiken definitivt blev bekräftad.

1980-talets politik däremot i västvärlden dominerades av fred genom styrka. 1980 tillträdde Reagan som USA:s president på löften om militär styrka och han talade ett tydligt språk mot Sovjet i och med talet om Sovjet som ”ett ondskans imperium” (Och ja han tog denna fras från Star wars som  hade premiär då). I Storbritannien inledes Thatcher eran med motsvarande politik vilket manifesterade 1982 med Falklandskriget. I Västtyskland tillträdde kristdemokraten Kohl som också fullt ut stödde NATO:s nya politik mot Sovjet trots massiva protester från miljöpartier och socialister. I mitten av 1980-talet kunde så USA och NATO blocket från sin styrkeposition förhandla om nedrustning och demoktratisering med Sovjet och Warzawapakten.

Vad blev då resultatet av denna politik? Ja, här är det om än tydligare eftersom vi inte har något Sovjet längre. Jag säger inte att det endast var västs politik som ledde till denna utveckling, men det var en mycket viktig faktor till avvecklingen av alla de kommunistiska diktaturerna.

De historiska erfarenheterna av att enbart förlita sig på förhandlingar utan att ha förmåga att backa upp dessa med militär styrka är förödande. Tyvärr finns det antingen de som är okunniga om dessa erfarenheter eller de som av dunkla politiska motiv väljer att blunda för dem och till dem har jag följande hälsning:

Må den historiska domen falla hårt över dagens ensidiga nedrustningsförespråkare och diktaturernas försvarare!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: