Rätt att prioritera forskningsresurserna

Forskningspolitiken är som förmodligen bekant ett viktigt område för Folkpartiet. Ett av Folkpartiets viktigaste krav på det området är mer pengar till forskningen. Som privatperson är jag mycket glad över det kravet men jag är inte säker på att jag borde gilla det politiskt med min vanligtvis ganska marknadliberala hållning. Men det var inte nivån på stödet på forskningssatsningar jag tänkte diskutera idag utan inriktningen.

 En viktig fråga i forskningspolitiken är hur mycket man från politiskt håll ska styra vilka områden som får pengar. Att man inte ska styra vilka enskilda projekt som får det är självklart eftersom det skulle hota forskningens frihet. Men det är en annan sak om politiker väljer att prioritera vilka forskningsområden som är viktiga.

Det kan finnas mycket goda skäl till det. Vissa områden har ju t ex fler praktiska tillämpningar än andra. Och även om praktiska tillämpningar inte ska vara en nödvändightet för att få stöd så bör det vara ett plus. Vissa områden kan också vara intressantare än andra. Det är förstås en subjektiv bedömning, ännu mer så än förra punkten, men det hindrar inte att det är en lämplig grund för att fördela resurserna.

Historia är populärare än statsvetenskap bland folket t ex och det är rimligt att det också påverkar fördelningen tycker jag, eftersom forskningen ska ju trots allt vara till för folket. Däremot vore det knappast rimligt om en enskild ministers personliga preferenser avgjorde frågan.

Men man måste också akta sig för att prioritera för hårt. Som Leijonborg tar upp i denna   debattartikel kan forskning som idag uppfattas som onyttig få oväntade tillämpningar i framtiden. Således är det rimligt att det också finns en viss bred forskningsfinansiering som fungerar som försäkring.

Vilket områden bör man då prioritera? Medicin som Leijonborg tar upp är mycket rimligt. Medicinska framsteg har enorma möjligheter att förbättra människors liv och det är rimligt att det finns statsstöd till det eftersom den som gör framsteg inom den medicinska forskningen inte själv kan ta åt sig hela vinsten. Klimatforskningen kan också vara rimlig som Leijonborg också nämner. Och sist men inte minst så bör man givetvis prioritera forskningen i matematik, speciellt kring q-deformerade differentialoperatorer 🙂

Annonser

4 Responses to Rätt att prioritera forskningsresurserna

  1. Emil Strand skriver:

    Bara för att historia är populärare idag så bör inte de statliga resurserna tilldelas till detta ämne i större utsträckning. Det var inte länge sedan som det var mindre populärt och jag anser definitivt inte att forskningsanslagen skall drivas av olika opinioner utan istället av de behov som samhället har. Historia som är populärt tillförs genom komersiell bokutgivning och motsv. inte genom statliga resurser.

    Det finns behov av historisk forskning då detta är en erfarenhetsbank för mänskligheten. Och det finns ett behov av att utbilda fler historielärare i och med att ämnet blir obligatoriskt. Statsvetenskaplig forskning är mycket viktig då det handlar om hur vi skall organisera makten i samhället och det finns det alltid ett behov av. Däremot menar jag att vi inte skall satsa på den teoretiserande utbildningen som allt mer frikopplas från verkligheten som man ser på ex. statsvetenskapliga institutionen i Lund.

    Ang. medicinsk forskning ifrågasätter jag att detta prioriteras. Här finns stora komersiella satsningar och mängder med privatpersoner som öser pengar över ex. cancerforskningen. Visst är det viktigt men här löser privata initiativ det mycket bra utan att staten behöver prioritera det.

    Däremot är det rimligt att staten bidrar mer till det som kallas ”Big Science”. Dvs. det som började med manhattanprojektet i USA och nu har sin fortsätning i ESS som ev kommer till Lund. Motsvarande stora forskningsanläggningar som ställs till forskarvärldens förfogande är det rimligt att vi fortsätter att prioritera, då de omöjligtvis kommer att kunna ersättas av privata initiativ.

  2. Johan Richter skriver:

    Hur mäter man ”behov”? Om folk gillar någonting, som de gillar historia, är det ett form av behov. Något objektivt sätt att avgöra det finns inte.

    Jag tycker att staten ska koncentrera sig på grundforskningen. Där finns det positiva externaliteter med ekonomspråk. Dvs, den kunskap som genereras kan alla ta del av, inte bara den som betalar för det. Det innebär att sådan forskning kan bli underfinansierad på den privata marknaden eftersom privata företag bara tar hänsyn till vad de själva kan få ut av forskningsframstegen.

    Ur den synvinkeln tror jag man kan motivera stöd till både medicinsk och historisk grundforskning trots inflödet av privata medel. Jag kan tänka mig statligt stöd till testning av läkemdel också. Offentliga sektorn driver ju sjukvården och då kan den väl få beställa uppdragsforskning som privata aktörer kan göra. Och det kunde finnas fördelar med en mer objektiv utvärdering av läkemedel än de tester läkemedelsföretagen själva gör.

    Men den stora reformerna som borde göras där är nog att vi skulle betala högre priser för läkemedeln och göra det lättare att få läkemedeln godkända för försäljning.

    Jag vill inte att riksdagen ska gå in och säga att en viss teoribildning är frikopplad från verkligheten. Det har den inte kompetens till för det första, och för det andra så riskerar sådana beslut att fattas på politiska grunder. Tänk på hur riksdagsdebatterna skulle låta när man diskuterar anslagen till samhällsvetenskapen.

    Men någon form av kvalitetskontroll måste man ju ha. Den bör ske inomvetenskapligt, men jag säger inte att det saknas problem.

  3. Emil Strand skriver:

    Behov är ju alltid svåra at mäta men som du skriver är det viktigt med grundforskning där marknadskrafterna inte finansierar. Avseende historia så finns detta i form av köpkraften hos de som köper historiska böcker och liknande.

    Problemet med statsvetenskapliga institutionen är inte att man på politisk nivå skall diskutera olika teorier, men att man skall utbilda för det behov som finns på arbetsmarknaden och inte ha en frikopplad vetenskap och utbilda för egen skull. Det är denna problematik som till viss del uppmäksammats och här har jag samma resonemang som när man diskuterar gymnasieutbildningar och satsingar på dessa.

  4. Johan Richter skriver:

    Behov är inte bara svårt att mäta utan också att definiera.

    Jag kan instämma i att man inte ska utbilda till arbetslöshet. Förvisso har jag inga problem med om folk vill allmänbilda sig men då får de betala för et själva.

    Jag tolkade påståendet att en viss teoribildning saknar kontakt med verkligheten som en utvörderibng av dess vetenskapliga meriter. För alla vetenskapliga teorier måste ju ha som syfte att handla om verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: