Eftersom det finns så gott om domedagsscenarior som diskuteras i samband med finanskrisen, där jag själv kanske också bidragit, tyckte jag det kunde vara nyttigt att sätta den i perspektiv.
Själva krisen i den finansiella sektorn är spektakulär men berör inte de allra flesta människor direkt. Att ett antal banker går i konkurs är faktiskt inte hela världen.
Det som kommer beröra de flesta är den lågkonjunktur som kommer utlösas av krisen. Det kommer vara en ganska allvarlig lågkonjunktur men knappast någon ny Stora Depressionen. För Stora Depressionen utlöstes inte bara av en finanskris utan av att man tillät en hög deflation som resultat. Utan detta, och andra politiska misstag som jag är övertygad man kommer undvika idag, hade inte lågkonjunkturen 29-30 utvecklats till en årtiondelång depression.
Som sagt kommer vi drabbas av en djup lågkonjunktur men det har faktiskt hänt tidigare utan det har inneburit kapitalismens död. Så alla de på vänsterkanten som hoppas att det här ska innebära att man tar tillbaka alla avregleringar som skett de senaste 30 åren har nog fel, som tur är. Sverige avreglerade ju rejält under 90-talet t ex, efter att vi haft en reccession orsakad av en fastighetsbubbla i kommersiella fastigheter.
Nu känns dey dystert så klart men i det långa perspektivet är de flesta lågkonjunkturer inget annat än en liten avvikelse på en kurva som går rakt upp och förhoppningsvis blir det inte mer den här gången heller.
Liberala ungdomsförbundet Lund 
Men du glömmer ju att skriva att 30-talets nedgång först kunde brytas genom enormt stora statliga åtgärder (New Deal till exempel) för att rätta till den ”naturliga fluktationen” (och i förlängningen även ett världskrig).
Under 90-talets svensk bankkris gick ju den svenska staten in med åtskilliga miljoner skattekronor (som vi fortfarande väntar på att få tillbaka). Vi har under de senaste månaderna sett en upprepning av detta.
Att nedgångarna bryts är sannerligen inte några ”naturliga fluktationer”, utan resultatet av att makten piskar det arbetande folket till besparingar och umbäranden.
”Men du glömmer ju att skriva att 30-talets nedgång först kunde brytas genom enormt stora statliga åtgärder (New Deal till exempel) för att rätta till den “naturliga fluktationen” (och i förlängningen även ett världskrig).”
Som jag diskuterat tidigare tror jag politiken kommer vara betydligt mer Keynesiansk den här gången. Även om t ex Hoover tillät enorma underskott i statsbudgeten för att möta krisen var det många andra länder, säg Tyskland, som försökte spara sig ur krisen. Och Roosevelt var ju inte alls lika Keynesiansk som det ibland påstås. Han gick till val på att balansera budgeten och en av de första åtgärder den nyvalda kongressen vidtog var att skära i statsutgifterna! Jag tror sannolikheten för att det ska upprepas om krisen är långvarig är liten, även om EMUs stabilitetspakt kan vara ett orosmoment.
Ännu viktigare är att man kommer knappast kommer tillåta många år i följd av hög deflatation, vilket jag tar upp i inlägget. Bernanke har ju t ex tydligt deklarerat att han delar Milton Friedmans uppfattning att den amerikanska centralbanken borde ha hållit uppe inflationen och att deras val att stället försvara guldstandarden var ett enormt misstag. Att man inte ämnar låta banksektorn gå omkull har man ju redan visat vilket jag tror är bra, även om detaljerna i räddningspaketet kan diskuteras.
Risken som finns är att vi lärt oss fel läxor och det istället var helt andra faktorer som fick krisen att upphöra. Jag bedömmer dock det som ganska osannolikt. Bilden av vilka länder som klarade sig relativt bra, t ex Sverige, jämfört med de där det gick dåligt, som USA, tycker jag klart pekar på att en kontraktiv penningpolitik var en enormt viktig faktor.
”Under 90-talets svensk bankkris gick ju den svenska staten in med åtskilliga miljoner skattekronor (som vi fortfarande väntar på att få tillbaka). Vi har under de senaste månaderna sett en upprepning av detta.”
Den svenska bankräddningen kostade inte särskilt mycket för staten genom en kombination av tur och utformningen av programmet. Staten tog över hela eller delar av banker som ofta snabbt blev lönsamma igenom, bl a på grund av sjunkande räntor.
”Att nedgångarna bryts är sannerligen inte några “naturliga fluktationer”, utan resultatet av att makten piskar det arbetande folket till besparingar och umbäranden.”
Tvärtom så misslyckades försöken att sänka löner för att minska arbetslösheten när man försökte det i t ex Tyskland. (Innan Hitler. Han håll visserligen också nere lönerna men det är få som tror att det var orsaken till att Tyskland gjorde en ekonomisk återhämtning under hans första år.) De flesta ekonomer skulle säga att sådana försök snarare förvärrar den deflationsspiral som var i gång och att det som behövdes var förväntningar om inflation, dvs pris- och löneökningar. Å andra sidan är det väl få som vill försvara sättet Roosevelt försökte hålla uppe lönerna och priserna på, genom en omfattande kartellisering av ekonomin. Ökade besparingar har ju samma problem, det ekonomin behövde var konsumtion.
Som komplement till den bild av att vi vet mycket mer idag kan ju nämnas att Roosevelt inte lyckades minska arbetslösheten något vidare. Den låg på runt 15% 37, redan innan centralbanken fick för sig att öka reservkraven och krascha ekonomin en gång till. Så en viss ödmjukhet bör man ha.
För det första: Keynesianistiska åtgärder har blivit alltmer verkningslösa i takt med att ekonmin internationaliseras. Det var svårt på 30-talet och omöjligt idag. När man byggde GrandCoulee dammen gick pengarna till inhemska underleverantörer, inhemsk konsumtion av inhemska varor. Om du vill propagera för Keynes måste du också propagera för protektionism, men vad vet jag? Det kanske bara är en logisk följd av den moderna liberalismens alla ideologiska krumbukter och paradoxer.
För det andra: Besparingar behöver väl inte bara ta sig uttryck i lönesänkningar? Det finns ju tusentals andra sätt som hårt arbetande skattebetalare måste betala för krisen. Längre väntetider för vård, större klasser i skolorna försämringar i sjukförsäkringar ökad arbetslöshet, bostadsbrist o.s.v.
För det tredje: ”Det ekonomin behövde var konsumtion”. Intressant att ni idisslat samma mantra i snart 60 år. Särskild som ett av av västvärldens (och tredje världens indirekt) största problem är de miljökonsekvenser som denna konsumtion fört med sig.
Exempel:Det näst bästa för miljön om jag köper en miljöklassad bil. Det allra bästa är om jag inte köper någon alls utan cyklar och åker buss/tåg istället. Problemet (för er) är ju att det som är allra bäst för miljön är allra sämst för ekonmin. Fast det förklarar ju i och för sig varför ni aldrig skriver om miljöfrågor på denna sida.
För det fjärde: Skulle Milton Friedman begått ett misstag (ett enormt dessutom). Man häpnar! Snart säger ni väl att man inte väljer sina föräldrar på en fri marknad.
”För det första: Keynesianistiska åtgärder har blivit alltmer verkningslösa i takt med att ekonmin internationaliseras. ”
Det är riktigt att internationaliseringen har försvårat för en traditionell keynesiansk finanspolitik. Den har dock inte gjort den omöjlig. Å andra sidan har penningpolitiken snarare ökat i effektivitet eftersom
”För det andra: Besparingar behöver väl inte bara ta sig uttryck i lönesänkningar? Det finns ju tusentals andra sätt som hårt arbetande skattebetalare måste betala för krisen. Längre väntetider för vård, större klasser i skolorna försämringar i sjukförsäkringar ökad arbetslöshet, bostadsbrist o.s.v.”
En del av detta är följder av krisen men inte en del av dess lösning. Annat har inte direkt med krisen att göra. Varför skulle en recession orsaka bostadsbrist t ex? Tvärtom har ju huspriserna fallit rejält i USA.
Självklart drabbas många av att det blir en recession men det beror knappast på att makten piskar folket till besparingar utan på det att när det produceras mindre finns det mindre resurser att dela på. Även om vi kan notera att priserna föll snabbare än lönerna under Stora Depressionen så det fanns även vinnare bland dem som kunde behålla jobbet.
”För det tredje: “Det ekonomin behövde var konsumtion”. Intressant att ni idisslat samma mantra i snart 60 år. Särskild som ett av av västvärldens (och tredje världens indirekt) största problem är de miljökonsekvenser som denna konsumtion fört med sig.”
Jag tror du totalt missuppfattat vad vi säger. Målet med all produktion är konsumtion. Det har vi sagt i mer än 60 år dessutom. Det står inte i motsättning till att ta miljöhänsyn genom att beskatta och regelera miljöfarlig verksamhet. Jag har skrivit åtminstone ett inlägg på den här bloggen där jag varnar för att betrakta klimatfrågan som det enda miljöproblemet samt säger att liberalerna behövs i debatten. Det kommer säkert leda till lägre konsumtion än annars men innebär fortfarande inte att den produktion som sker har något annat mål än konsumtion.
Eftersom du klagar på längre väntetider i vården får man anta att även du gillar viss form av konsumtion (konsumtion av medicinska tjänster för dem som behöver det.)
Det har ingenting att göra med vad som är bra åtgärder i en recession. Normalt sett är det sparande som leder till tillväxt i framtiden men en djup recession är ett undantag.
(Fortsätter min kommentar som postades för tidigt.)
För det första: Keynesianistiska åtgärder har blivit alltmer verkningslösa i takt med att ekonmin internationaliseras. ”
Det är riktigt att internationaliseringen har försvårat för en traditionell keynesiansk finanspolitik. Den har dock inte gjort den omöjlig. Å andra sidan har penningpolitiken snarare ökat i effektivitet eftersom en expansiv penningpolitik nu även kan stimulera exporten. Protektionism skulle nog snarare förvärra situationen, precis som den gjorde under Stora Depressionen.
Angående miljö och konsumtion: Vi skriver på den här bloggen om vad som faller oss in och vi tycker är intressant, inte nödvändigtvis om vad vi tycker är de viktigaste frågorna. Det finns också möjlighet att lämna förslag på ämne om man är intresserad att att höra vår åsikt i en särskild fråga. (Under påverka i raden där uppe.)
”För det fjärde: Skulle Milton Friedman begått ett misstag (ett enormt dessutom). Man häpnar! Snart säger ni väl att man inte väljer sina föräldrar på en fri marknad.”
Återigen har du missförstått. Självklart begick Friedman misstag men det skrev jag faktiskt inte. Han hade så klart inget inflytande över vad den amerikanska centralbanken gjorde på 30-talet eftersom han var en okänd doktorand. Däremot skrev han och Anna Schwartz en mycket berömd bok om penningpolitikens historia i USA där han modifierade Keynes’ teorier och pekade på den roll som den fallande penningmängden och deflationen spelade i att den Stora Depressionen blev så djup.
När det gäller exemplet med bostäder är ditt resonemang lite rumphugget. Till exempel faller sjunker priset på bostadsrätter och villor för tillfället, men detta leder ju inte till fler bostäder, utan till att utbyggnadstakten dras ner rejält. De som bor i hyresrätter får ju inte ut något alls av att den fastighet de hyr i faller i värde, utan deras hyra är ju oförändrad.
När det gäller konsumtionen avser jag främst tillverkningsindustrin, köttindustrin och transportsektorn som har störst miljöpåverkan. Men även en stor del av tjänstesektorn jobbar ju för dessa näringar. Konsulter, designers, analytiker, logistiker, veterinärer o.s.v., o.s.v, o.s.v.
Självfallet har våra aktiviteter en påverkan på miljön som ofta är negativ. Det inser både jag, Luf och folkpartiet samt de flesta andra som kallar sig liberaler världen över. Vi anser också att det ska minimeras.
Det som skiljer oss från en del andra är dels att vi anser att det ska minimeras på grund av dess skadeverkan på andra människor inte på naturen i sig eller något liknande. Dels att vi anser att man kan använda marknadsmekanismer för att göra denna minimering så effektivt som möjligt. T ex genom skatter och utsläppsrätter istället för att statliga byråkrater ska försöka avgöra vilka företag som är ineffektiva eller som producerar ”onödiga” varor.