Man bör inte lita obetingat på politiker

Det illustreras utmärkt av följande inlägg från ekonomistas: Vatten på den konspirationsteoretiska kvarnen

Vanligtvis är det krassa självintresset inte så uppenbart men man kan misstänka att det förekommer ändå. När Bush beslöt sig för att invadera Irak byggde hans beslut bara på vad han tyckte var USAs bästa eller tog han hänsyn till vad han trodde det skulle innebära för opinionen? Här beskrivs i alla fall en studie som skulle kunna tyda på det senare i alla fall.

Om vi inte ens kan lita på politiker att lägga undan egenintresset när de fattar beslut om krig kan vi lita på att de lägger undan det i andra frågor. Mitt svar är nej.

Ibland får man höra att man ska utgå att politiker sträver efter det allmänna bästa. Det märkliga är att man aldrig får höra det om företagsledare. Jag tror både företagsledare och politiker oftast försöker vara moraliska och inom denna moral gynna sig själv. Visst är det lätt att tänka sig att politiker tänker sig vara mer oegennyttiga än företagsledare men man kan också fråga sig om det inte är lite självbedrägeri.

Vad är min poäng då? Bara att understryka vikten av mekanismer för granskning av politiker och inte ge dem chansen att missbruka sin makt. Det perspektivet upplevs ibland som konstigt, även bland (social)liberaler. Att varna för att makten att övervaka folket kan missbrukas kan ses som extremistiskt och konstigt ibland. Men, tvärtom är det det enda förnuftiga.

Annonser

3 Responses to Man bör inte lita obetingat på politiker

  1. Emil Strand skriver:

    Tror inte heller att man bör lita obetingat på att besluten tas utan egenintresse. Själv tror jag att 1986 års nobelpristagare i ekonomi som lanserade Public Chocie teorin har många pänger om politikers bevekelsegrunder.

    Men jag kan också notera de uteblivna exemplen på att ekonomiska egeninteressen skulle vara avgörande i valet att gå in i ett krig. Visst spelar det roll, men jag är övertygad om att det i princip alltid är en undanskymd roll. Riskerna med krig tenderar ofta att vara mycket höga och då i synnerhet i demokratiska stater.

    Företagsledare tror jag mycket mer har ekonomin som självändamål än politiker så jag tror att dessa kategorier är svårjämförbara i det avseende du här tar upp.

  2. Johan Richter skriver:

    Visst, man blir säkert inte politiker för att bli rik. Men det är inte det enda formen av självintresse. Man kan tycka makt har ett värde is sig t ex och det kan vara ett lika allvarligt problem som att en politiker vill berika sig själv.

  3. Emil Strand skriver:

    Ja, det är helt rätt. Ibland ser man detta tydligt som endast är ute efter vissa positioner utan att ha någon politik att driva. Tyvärr tror jag det är allt för många i politiken på alla nivåer som inte går med för att driva sakfrågor utan har andra bevekelsegrunder och detta tror jag är allvarligt. Man ser det också tydligt när vissa säger att de brinner för en viss fråga men när man diskuterar med dem så är det uppenbart att de inte ens bemödat sig att läsa in sig på ämnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: