Afghanistan – landet bakom bergen

Afghanistan, där är jag glad att jag inte bor. Landet har verkligen inte haft det lätt genom historien. Efter Sovjets tillbakadragande från landet under 80-talet, kastades landet in i ett inbördeskrig. I detta kaos lyckades talibanerna ta makten genom löften om lugn i landet. Ett lugn som folket med rätta önskade sig efter en lång tids oro i sitt land.

Och lugn, det lyckades talibanerna skapa. Genom utegångsförbud, offentliga amputeringar i halvlek under fotbollsmatcher och en hårdför diktatur, lyckades man få ”lugn och ro” i de mycket stora delar av landet som talibanerna kontrollerade. Men, som alla inser, var det ”lugn och ro” på helt fel sätt. Kvinnor förtrycktes, flickor fick inte gå i skolan (med undantag för att vissa fick lära sig lite om islam och matlagning) och shiamuslimer förföljdes av de extrem-traditionalistiska talibanerna vars uttryckliga mål är att återskapa samhället så som det såg på Muhammads tid, dvs. för ca 1400 år sedan. Maken till bakåtsträvare får man leta efter.

Nu, knappt nio år efter det att talibanregimen i Afghanistan störtades, bedriver talibanerna en intensiv kamp för att återta makten i landet. Nu, knappt nio år efter FNs fredsframtvingande operation i landet påbörjades, talas det redan om att väst skall dra sig ur (dvs. överge) landet och lämna det åt inbördesstrider mellan en svag regering över ett splittrat land och talibaner som åter vill ta makten och förtrycka Afghanistans folk.

Nej, förlåt. Här hade jag helt fel. Det talas inte om att överge Afghanistan, det talas om att ”förhandla med talibanerna”. Faktum är att man redan börjat förhandla med talibanerna. Ja, enligt FNs sändebud dvs. Talibanledare avfärdar däremot uppgifterna om att de skulle ha förhandlat med FN som ”rykten och propaganda från de invaderande styrkorna mot jihad och mujahedin”. Jag tror att det uttalandet säger allt om förutsättningarna för omfattande förhandlingar som behöver sägas.

Helt tokig är idén om att samtala (och muta) delar av talibanrörelsen emellertid inte. Talibanerna är, precis som de var under sin tid vid makten, splittrade. Dessutom finns det vanliga rövare som kallar sig för talibaner, utan att vara det, bara för att inge fruktan. Dessa grupper skulle säkert kunna köpas, åtminstone temporärt. Eller som den svenske soldaten Fredrik Wass, som är på plats i landet, uttrycker saken:

[…]många personer som inte helhjärtat stödjer talibanerna, utan stöder rörelsen av ekonomiska skäl, lockas av erbjudanden om jobb och försörjning från den afghanska regeringen. Att köpa lojalitet har visat sig fullt genomförbart historiskt sett och fungerar antagligen i framtiden också, men hur länge?

Det går inte att muta extremister och bygga en Afghansk stat genom att försöka förhandla fred när parterna inte ens kan enas huruvida man samtalat eller ej. Det går inte att förhandla fred med extremister som slåss för att kasta ett samhälle 1400 år tillbaka i tiden. Det går inte att förhandla fred med talibanerna.

Afghanistan är ett oerhört pluralistiskt land med bristande infrastruktur. Bönder kan inte ta sig till marknader för att sälja sina varor, läskunnigheten ligger på 28 % (högre bland männen och lägre bland kvinnorna) och knappt var femte afghan bor i en stad. Var fjärde afghan lever under fattigdomsstrecket och Afghanistan är världens tionde fattigaste land.

Kort sagt; Afghanistan är i behov av hjälp, militärhjälp för att på sikt, lång sikt, kunna bygga en fungerande afghansk stat. Bistånd ensamt kommer inte att få landet på fötter. Det bistånd som sänds till Afghanistan idag är generellt sett genomkorrupt. Tempus 7/2009:

På grund av stölder och vanstyre i Kabul räknar man i allmänhet med att mindre än hälften av hjälpen från utlandet verkligen går till konkreta projekt och bara en fjärdedel av pengarna går till landsbygden, där 70 % av invånarna bor.

Samtidigt som världens ledare har konstaterat under Afghanistankongressen i London att man skall ”förhandla” med talibanerna, pågår kriget för fullt i Afghanistan. Visionen om att driva en insats i Afghanistan för att bygga en fungerade stat verkar inte (längre?) finnas hos vissa av världens ledare.

Ja, krig är livsfarligt och fler utländska soldater kommer att få sätta livet till i kampen mot talibanerna. Ja, en del afghaner vet p.g.a. bristande infrastruktur inte ens om att deras president heter Hamid Karzai. Ja, det är svårt att bygga en stat i ett så pluralisiskt och fattigt land som Afghanistan. Men har vi i västvärlden råd att misslyckas? 11- september attacken planerades och övades in i Al-Qaidas träningsläger i just Afghanistan.

Givetvis kan man diskutera huruvida en ny talibanregim skulle samarbeta med terrornätverk som Al-Qaida eller ej. Men frågan är väl snarare; är det värt att ta risken? Om talibanerna återtar makten i landet, skulle det kunna leda till att Al-Qaida fick en ny bas för nya terroroperationer. Då skulle ett nytt 11-september kunna inträffa och tusentals oskyldiga civila mista livet. Det i sin tur skulle dessutom bara leda till att FN tvingades gå in i landet ännu en gång. För att inte nämna alla afghaner som skulle lida under talibanernas förtryck.

Väst kan inte vara kvar i Afghanistan för evigt, men vi bör bara kvar tills vi har lyckats hjälpa Afghanistan att bygga en fungerade militär och polis som kan förhindra att en ny talibanregim tar makten i landet. Inte bara för det afghanska folket skull, utan även, rent krasst, för vår egen säkerhets skull.

Slutligen skall det påpekas att Afghanistan är mycket rikt på naturresurser. Landet har stora outnyttjade fyndigheter av kol, olja, naturgas och järnmalm. Bara i fråga om koppar har landet ca elva miljarder ton i fyndigheter. Det är bland de största kopparfyndigheter i världen. Om situationen i Afghanistan stabiliserades, en fungerade infrastruktur och statskonstruktion kom på plats och de minor som finns i landet rensades ut, skulle Afghanistan kunna finansiera sin egen återuppbyggnad genom att utvinna sina i dagsläget outnyttjade naturresurser.

Men för att nå dit behövs som sagt stabilitet i landet. Sverige har idag 450 män och kvinnor på plats i Afghanistan. Våra soldater befinner sig i en lugnare del av landet, de flesta i Mazar-i-Sharif i norra delen av landet. Dessa 450 svenskar förändrar inte världen, men i kombination med civila insatser från Svenska Afghanistankommittén, säkrar de bl.a. skolgång för många afghanska barn i området. Jag har själv fått ta del av några av de tackbrev som de afghanska barnen skickat till Sverige där de afghanska barnen på, sin ibland något stapplande, engelska tackar för den svenska insatsen.

Man tycker att det borde råda bred enighet bland de svenska politikerna om att Sveriges insats i Afghanistan är värd att försvara. Men så är inte fallet. Vänsterpartiet tycker att de svenska trupperna i landet skall dras tillbaka. Därför har de Rödgröna inte gett något besked om de afghanska barnen, vars säkerhet och möjlighet att gå i skolan säkras av svenska soldater i landet, kommer att kunna lugnt gå kvar efter det svenska valet i september om de Rödgröna skulle vinna valet.  De Rödgröna har ännu inte gett något besked om de afghanska barnens brev till Sverige i framtiden kommer innehålla orden ”thank you” eller ”where are you?”

Annonser

5 Responses to Afghanistan – landet bakom bergen

  1. Gustaf Redemo skriver:

    Väldigt bra skrivet om problematiken i Afghanistan. Och trots det kan jag inte hålla med om att vi ska stanna kvar i Afghanistan. På min egna blogg har jag skrivit om mina utgångspunkter, t.ex. Orättfärdigt krig: http://gredemo.wordpress.com/2010/01/15/orattfardigt-krig-3-svar-till-p/

    Grunderna till varför vi skulle stanna kvar kan lika gärna användas, med viss modifikation på andra länder, t.ex. Somalia eller varför inte Chad? Om Somalia stör tillräckligt mycket kanske vi även får se ett intågande i det landet.

    Jag är inte emot rättfärdigat våld per se, men jag tycker det bör finnas en giltig grund för det, som att det egna landet hotas. Men finns det inget hot, så finns det inga giltiga skäl för att gå in i det landet.. Sverige har lite att frukta från Afghanistan (nu naturligtvis mer i.o.m. soldaterna på marken).

    De skäl du tagit upp kan lika gärna brukas på andra länder och om vi ska följa det till punkt blir det väldigt många länder att attackera.

  2. Gunnar Brådvik skriver:

    Jag har tagit del av ditt intressanta blogginlägg. Att Afghanistans ledning inte är speciellt demokratisk är visserligen ingen nyhet, men likväl beklagligt.

    Det finns två synnerligen giltiga grunder att intervenera i Afghanistan för Sveriges del.

    1) Dagens svenska säkerhetspolitik bygger inte på att försvara Sverige direkta hot, t.ex. mot dansken som vill återerövra Skåne, likt den gjorde för några hundra år sedan. Dagens svenska säkerhetspolitik bygger på att Sverige är med och bidrar till att skapa lugn i omvärlden för att på så vis garantera vår egen säkerhet. En ny talibanregim kanske inte skulle ge Al-Qaida en fristad i Afghanistan; men har vi råd att ta den risken? Har vi råd att riskera tusentals civila liv bara för att talibanerna kanske skulle nöja sig med att ”bara” förvandla landet till en isolerad diktatur?

    Sverige kanske inte är Al-Qaidas främsta mål precis, men terrororganisationer med mål att skada vår demokratiska västvärld är inga att lita på. Dessutom har vi ett ansvar att hjälpa till att skydda de demokratiska värderingarna i västvärlden.

    2) Och även om talibanerna nu ”bara” skulle förtrycka Afghanistans folk, har vi ändå inte en medmänsklig skyldighet att försöka hjälpa landet till det bättre? Givetvis kan inte Sverige säkra hela Afghanistan, men vi kan göra det lilla vi faktiskt gör eftersom det gör skillnad för många människor i de områden där de svenska soldaterna verkar. Som en säkerhetspolitisk bonus för vår insats får vi dessutom soldater med erfarenhet från internationella insatser, något som i sin tur stärker vår egen försvarsförmåga. Kom dessutom ihåg att svenskarna befinner sig en lugnare del av Afghanistan.

    När det gäller angrepp på alla skurkstater i världen, är detta givetvis varken aktuellt, realistiskt eller önskvärt. Men så är också fredsframtvingade operationer från FNs sida, likt denna, mycket ovanliga.

  3. Gustaf Redemo skriver:

    Jag gillar din kommentar: ”Som en säkerhetspolitisk bonus för vår insats får vi dessutom soldater med erfarenhet från internationella insatser, något som i sin tur stärker vår egen försvarsförmåga.” (Även om senare händelser talar för en förändring) Inget duckande utan rätt på och liknande tankar förde du också fram i din text: ”Landet har stora outnyttjade fyndigheter av kol, olja, naturgas och järnmalm.” Du hycklar inte med att det finns andra intressen än att hjälpa flickorna att gå i skolan.

    Samtidigt, tror du att kriget kan nå ett slut? När är det tillräckligt krigat? När är landet tillräckligt stabilt? Det är här jag tror man allvarligt ska ställa sig frågan om hur givande krigandet Afghanistan är ur svensk och europeisk synvinkel.

    ”We mustn’t raise that bar too high in terms of our preparedness to bring people in. Neither should we wait until there is real victory before we try to reconcile or reintegrate those elements in the insurgency who are prepared to come across.” citeras brittiske försvarsministern i en artikel i Guardian: http://www.guardian.co.uk/world/2010/feb/07/taliban-peace-ainsworth-karzai.

    Jag är personligen tveksam till väst roll som stabiliserande faktor i världen. Snarare handlar vi i våra intressen och där handlar det mer om vår rättvisa än någon egentlig rättvisa. Jag skriver om det i relation till Liberia och Kongo i mina senaste inlägg kring Internationella förbrytartribunalen:http://gredemo.wordpress.com/2010/02/07/en-rattvis-internationell-domstol-33/.

  4. Gunnar Brådvik skriver:

    Det är givetvis svårt att veta idag när landet är stabilt. Men det är som om ett hus brinner och du är brandman. Säger du då att du släcker elden till kl. 22:30 och sedan går du hem; eller släcker du elden tills den är släckt? Om vi inte stannar kommer talibanerna tillbaka till makten och inför ett nytt skräckvälde. Vidare kan Al-Qaida komma tillbaka och få en ny bas för nya terrordåd.

    Här har vi uppenbarligen olika syn, och den diskussionen där lämnar jag därför dahän. Däremot vill jag påpeka att du missade hela min poäng om Afghanistans naturresurser. Jag skrev: ”Om situationen i Afghanistan stabiliserades, en fungerade infrastruktur och statskonstruktion kom på plats och de minor som finns i landet rensades ut, skulle Afghanistan kunna finansiera sin egen återuppbyggnad genom att utvinna sina i dagsläget outnyttjade naturresurser.”

    Dvs. väst får bl.a. koppar och Afghanistan får pengar att bygga upp sitt land; intresseharmoni. Du har dessvärre fel i att dagens politik i Afghanistan är speciellt inriktad på att utvinna dessa resurser, ty det är den inte. Å andra sidan är det svårt att bryta koppar med minor i terrängen och utan en fungerande infrastruktur. Det hela blir inte bättre av att talibanerna bedriver krigföring och skjuter folk vilket kraftigt försvårar/omöjliggör uppbyggandet av en landets vägnät där de härjar. Den utländska insatsen i Afghanistan behövs.

  5. […] blir sämre Det var med sorg i hjärtat jag förra månaden skrev om västs försummade av Afghanistan. Då talades det om att överge landet 2011. Nu talar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: