Sverige behöver ett starkt mittenalternativ

20 januari 2011

Debattinlägg i tidningen NU nr 2/2011

Gunnar Asserhed kritiserar i sin insändare till NU nr 1-2/2011 LUFs och CUFs utspel om att på sikt slå samman Folkpartiet och Centerpartiet till ett samlat mittenliberalt parti.

Jag instämmer i den kritik av Centerpartiet rörande bl.a. deras alkoholpolitik som Asserhed lyfter fram. Självfallet finns det skäl till att Centerpartiet och Folkpartiet är två separata partier. Men frågan man bör ställa sig är om skälen är tillräckliga för att berättiga denna liberala separatism?

Partier med flera tusen medlemmar, vilket riksdagspartier normalt sett har, kommer alltid att hysa en åsiktsmångfald i vilken man givetvis finner ståndpunkter där partiet har andra uppfattningar än ens egna i vissa frågor. Ju större parti, desto fler medlemmar, desto fler åsikter. Ett sammangående mellan Centerpartiet och Folkpartiet innebär givetvis en förändrad politisk ståndpunkt i enskilda sakfrågor utifrån båda partiers synvinkel. Den socialliberala grundkursen skulle emellertid alltjämt stå fast även vid ett sammangående då denna i grunden även finns representerad inom Centerpartiet.

Givetvis kan man vilja drömma sig tillbaka till 50-talet när Folkpartiet hade över 20 % i opinionsstöd. Den svenska valmanskåren kommer dock med all sannolikhet inte att rösta på Folkpartiet baserat på inbitna liberalers storhetsdrömmar. Det finns däremot en stor risk att den svenska valmanskåren (i alla fall den borgerliga delen av den) i allthögre utsträckning kommer att söka sig till ett allt större Moderaterna. I det läget behövs ett starkt mittenalternativ; Centerpartiet och Folkpartiet i ett och samma liberala parti.


MPs vänstertramp

19 januari 2011

MPs Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kommer att lämna sina poster som språkrör och spekulationerna är i full gång om vem som kommer ta över efter dem. En synnerligen het kandidat till nytt manligt språkrör är Gustav Fridolin.

Fridolin försöker göra sig till talesman för liberalismen och framställa sig som en mittenpolitiker. Givetvis kan den politiska mitten definieras olika beroende på vad man anser vara höger respektive vänster i politiken. Men att hävda att Gustav Fridolin, som figurerat med en framträdande artikel i den anarkistiska tidningen Brand förra året där han citerar Johan Galtun där denne hävdar att ”om det röda alternativet hämtar sin inspiration från socialismen och kommunismen, och det blå från liberalismen och konservatismen – så  finns det inget tvivel om att det gröna alternativet har en rik anarkistisk tradition att falla tillbaka på”, skulle vara en liberal mittenpolitiker finner jag märkligt.

Galtun, som Fridolin verkar ha hämtat inspiration ifrån, har gjort flera kontroversiella uttalanden genom åren. Han har t.ex. hävdat att Fidel Castro ”[broke Cuba] free of imperialism’s iron grip”.

Även om Fridolin knappast hyllar Cuba, eller någon annan diktator för den delen, är det förhållandevis uppenbart att han har hjärtat åt ett annat håll än mitten när han talar om anarkistiska traditioner och skriver i en extremt vänsterorienterad tidning som Brand. Om Fridolin väljs till nytt språkrör för MP, är det ett klart vägval åt vänster för partiet.